Category: Familj


Skärmavbild 2018-10-14 kl. 09.46.35

Bloggaren åkte till Helsingfors med äkta hälft och 2 barnbarn. Eftersom de unga rör sig med nosen riktad mot sina mobiltelefoner, tänkte morfar att det kunde vara roligt att visa vad annat man kan göra med apparaterna. Största delen av tiden spelar ju de unga, eller kommunicerar med likasinnade kompisar.

Med mobiltelefonerna kan man mäta saker och ting också. För att spara tid och nerver, parkerade morfar & Co på Drumsö och åkte metro in till centrum. Då måste man åka rulltrappa ner till spåren. Vi valde ingången vid Gyldénsvägen. När vi kom tillbaka efter våra äventyr i Esbo hamnstad Helsingfors, passade morfar på att plocka fram mobiltelefonen och aktivera appen Physics Toolbox Sensor Suite (också ett namn att minnas – det finns ett antal motsvarande alternativ med simplare namn). Med den mättes hur lufttrycket avtar när man åker uppåt i trappan. Resultatet ser man på bilden ovan. Observera att rulltrappan inte går upp till markytan i ett steg. Det finns en mellanplattform på vägen. Här har vi en provuppgift för gymnasisterna. Tolka kurvan!

Baserat på att luftdensiteten är ca 1,2 kg/kubikmeter, är det en smal sak att översätta detta i en höjdkurva.

Skärmavbild 2018-10-14 kl. 10.00.34

Spåren går alltså drygt 30 m under markytans nivå. Kunde stämma bra!

Var barnbarnen intresserade? Njaa… . Men det kommer väl. Morfar, fysikläraren,  hade åtminstone roligt!

Om, uti fall att, mikäli sikäli (min gamla fysiklärare i Lönkan brukade säga så) någon kollega vill använda filen själv, är det fritt fram. Här: Drumsö.cmbl (för LoggerPro),  Drumsö.csv.

Nu är studentexamen så gott som helt digitaliserad. Bara matematiken skrivs på papper nu i höst, men på våren ska också den skrivas på dator. Förändringen är betydande och de som ondgör sig många. Den som vågar säga någonting positivt om saken, riskerar att bli mentalt nedklubbad somliga dagar.

När bloggaren följer med diskussionen, ser det ut som om en del detaljer blandats ihop och diskuteras i klump. Det är inte så lyckat. Jag skulle åtminstone skilja på digitaliseringen överlag och på studentexamen som en del av den.

Vi börjar med examen. Som fysiker känner jag mig helt färdig att prova. Jag hoppas mina studerande i Brändö gymnasium känner lika. Vi har använt datorprogram i undervisningen redan länge, oberoende av om studentexamen ändrar form eller inte. Vissa saker har fungerat bra, andra har krånglat. Men så är det nu bara. Nu kör vi. Kollegerna som sysslar med matematik, har det kanske lite värre. Där har behovet att mäta och beräkna saker och ting empiriskt, inte varit lika stort. Traditionella arbetsmetoder har levt kvar till det sista. Då kan examen kännas stressig, speciellt med tanke på att verktyg för formelskrivandet utvecklats relativt sent. För årets nybörjare och tvåor, är läget ljusare. Bloggaren kan alltså förstå många matematikers oro, men samtidigt känner jag kolleger som förberett sig väl! Det här ska nog gå.

Om vi ska kritisera någonting här, är det alltså att Studentexamensnämnden kanske marscherat för snabbt. Matematikerna borde kanske fått tillgång till bra digitala verktyg tidigare (och använt sig av dem). Ok. Det kan jag gå med på.

Digitaliseringen i sig då? Ett av standardargumenten mot den, är att man lär sig bättre genom att skriva med penna på ett papper. Det lär bevisas av vetenskapliga forskningsresultat, som dock sällan presenteras av den som argumenterar. Nu är det ju så, att digitaliseringen inte alls kräver att papper och penna förbjuds! Studenterna kan plita bäst sjutton de vill. Rapportering och prov ska däremot fixas via dator. Det är helt ok! Det är få som skriver rapporter med papper och penna ute i samhället.

Hur är det då med inlärningen och digitaliseringen? Som aktiv fysiklärare ännu två år, kan jag intyga att det är väl ställt på den fronten. De unga lär sig! Precis som de ska. I många fall till och med bättre än tidigare! Det är klart att det tar tid att lära sig använda de nya verktygen, men det tas igen senare, till och med inom en och samma kurs. När bloggaren var gymnasist, använde vi räknestickor. (Har man två är kvar till pensionen, är man ju en aning gammal). Det tog betydligt längre tid att lära sig använda räknestickan än att lära sig behärska ett avancerat datorprogram idag!!!

Digitala verktyg ger den som studerar en möjlighet att jobba snabbare med invecklade situationer, se större helheter, kontrollera detaljer och annat. Sådant inspirerar många.

Läraren har idag en möjlighet att följa med gruppens arbete effektivare än tidigare. I grupper på över 30 unga, hände det sig att problem upptäcktes först under provveckan. Tysta och stillsamma elever kunde sitta av en kurs och sedan göra bort sig totalt. Digitaliseringen gör det möjligt att följa med de ungas arbete på nya sätt och åtgärda saker i tid! Det här är ett enormt plus.

Det är bra att diskussioner förs och att åsikter finns. Så ska det vara. En sak irriterar ändå. Ibland har man en känsla av att ”experterna” är för många. Mitt fysikerförnuft säger mig att det är bra att ha erfarenhet av det man uttalar sig om. Man borde kanske vara försiktig med sitt ”tyckande”?

Jag har jobbat som lärare i ca 40 år. Erfarenhet finns! Därför anser jag att det är ok att berätta om sina erfarenheter. Om två kirurger diskutera bästa metoden att transplantera något organ, hoppar jag inte in och berättar min åsikt! Låt de riktiga experterna sköta sitt! För det mesta fungerar sådant bra, men när det gäller skolan, har väldigt många en ”åsikt” = ”ett faktum”. Som nu det här med att digitaliseringen skulle ta tid av det övriga lärandet. Min direkta erfarenhet är att det här är fel! Åtminstone i ämnet fysik! Och jag jobbar med saken. Aktivt. När det gäller andra ämnen, må lärarna i dessa tala för sig. Det är ok.

Men de tvärsäkra påståenden vi i skolan utsätts för utifrån, känns ibland lite onödiga.

 

 

I våra diskussioner här hemma, har äkta hälften någon gång sagt att ett begrepp som ofta användes under 60- och 70-talen, nuförtiden inte ofta nämns. Begreppet är solidaritet. För bloggaren innebär begreppet att man känner för och understöder personer som har problem också då man inte själv upplever dem.

Åkte metro igår. Från Hfors centrum till Mattby och vidare med matarbuss hem till Sökö. Det fungerade bra. Bättre än tidigare de facto. Men jag har turen att bo lämpligt. Jag kan stiga på en matarbuss ett hundratal meter från hemmet och byta till metron inomhus i Mattby. Sedan vidare till Hfors centrum eller till jobbet direkt och problemfritt, Den som bor nära kusten i Esbo, har det antagligen bra.

Samtidigt har jag förstått att de som bor bara några kilometer norrut i stan, har det värre. Flera bussbyten, längre restider och allmänt besvär. Varför skriva en blogg om saken? Kanske främst för att många av diskussionsinläggen i frågan är så ”inåtvända”. Om jag har det bra, ska ingenting ändras! Alternativt om jag har det besvärligt ska alla vara missnöjda. Mycket aggressioner i kommentarerna. De flesta av dem missnöjda sådana. Vågar man vara nöjd? Visst, men…

Den nya metron med matartrafik har inte testats på riktigt ännu. Nästa måndag börjar skolorna och vardagen med ökat tryck på metron är här igen. Nu är det viktigt att försöka ha en helhetssyn och gilla det som fungerar men sakligt kritisera det som inte gör det. Uppgiften att planera trafiken, kan inte vara lätt. Hur man än vänder och vrider på lösningarna, är det någon som får det sämre. Konsten är väl att minimera storleken på gruppen som får det svårt.

Bloggaren är alltså nöjd, men ska försöka vara solidarisk med dem som får det svårare, vilket gäller en del familjemedlemmar. Nu när experimenterandet med matartrafik är igång, gäller att följa med utvecklingen och se hur allting fungerar. Matartrafiken i nord-syd-rktningen bör granskas och justeras. Kanske delvis på bekostnad av hur bekvämt vi har det när vi bor nära tågbanorna. Om man resonerar så, återupplivar man kanske lite av det gamla solidaritetsbegreppet. Håller med frugan om att det kunde behövas. Ska försöka!

Nyårslöfte

Bloggaren brukar inte hitta på nyårslöften. Nu skulle det kanske ändå vara dags. Vi kör på:

Jag ska försöka låta bli att skälla ut fel person, då någonting krånglar!

Den här tanken slog mig sista fredagseftermiddagen före nyår i Kampens busstation. Den har en jobbig inkörsled och det stockar lätt till sig, speciellt på fredagar. Tidtabellerna håller inte och många blir ilskna i köerna. Sent omsider kommer bussen. Resenärerna avreagerar sig och skäller på chauffören! Hen kan inte ha det lätt. Man sitter i jobbiga trafikstockningar innan det går att ens kommer fram till passagerarplattformen, bara för att sedan skällas ut av folk! Jag skulle själv bli så förbannad att jag antagligen skulle slå fast dörren, säga upp mig på omedelbar verkan och gå hem! Med bussen stående vid sin jävla plattform! Det är som om folk därute inte kunde inse att chaffisarna minsann har det jobbigt de med! Lite solidaritet kanske skulle vara på sin plats! Ansvariga hittar man på andra ställen.

En annan grupp som inte kan ha det så trevligt hela tiden är banktjänstemän som ansvarar för direkt kundservice. I bankerna har man minskat på fysisk kundkontakt och köerna är enorma. Kunderna är ilskna och skäller av sig genast de kommer fram till stackaren som jobbar på banken. Man ser ofta stela leenden när bankpersonalen gör sitt bästa för att hålla kvar sin artiga fasad. Gillar inte köerna, men de ansvariga planerarna sitter ju inte framför kunderna! Vill man skälla ut någon, borde man minnas det!

Har bloggaren som lärare råkat illa ut själv? Det har nog hänt, men mera sällan. Som tur är! Humöret är ju på häftigare sidan! Men ute i samhället minns jag några incidenter. Vi tar Kampen igen. På hemväg från jobbet blev jag tilltalad av en mansperson i min egen ålder (alltså modell äldre) som stod där med benen i kors, nästan bokstavligen. Han sökte en toalett, men trots en massa toa-ikoner hittade han ingen. Jag berättade så diplomatisk jag kunde att skylten/ikonen han pekade på visade var man hittar hissar! Inte för att en del medborgare gör någon skillnad på hiss och toa, men ändå. Sedan erbjöd jag mig att visa honom var en riktig toa finns. Under hela promenaden blev jag utskälld för brist på toaletter, dåligt planerad skyltning, huvudstadsregionen överlag plus varför ”jag” bygger så fula byggnader och breda gator. Lite mera dessutom. Allt var mitt fel! Brukar försöka låta bli att fräsa till mot folk jag inte känner, men nu brast det.  Toan lovade jag peka ut för honom, men priset för det var att han skulle hålla käft hela vägen. Det gjorde han. Verkade lite skamsen också.

Gör bloggaren sig själv skyldig till dylikt. Ibland finns det en viss risk! Senast jag var riktigt folkilsken var på Jorvs sjukhus, där jag behövde lite hjälp med tillfälliga symptom. Inga könummer, ingen info om när man skulle komma in för behandling, få personer i väntrummet, men det till trots en 6 timmar lång sits!! Andra patienter i kön vågade inte lämna väntrummet för att gå på kaffe, eftersom de var rädda för att tappa sin plats i kön. Det skulle vara hur lätt som helst att arrangera någon sorts mekanism som visar var man ligger till. Men se nej. Själva vården var det sedan inget fel på, det bör sägas! Men det praktiska! Kunde hålla mig. Skällde inte ut personalen. Men nära gränsen var man!

Nyårslöftet är alltså att bli noga med att vid behov kritisera rätt person och respektera den som jobbar under stress. Det är inte trevligt att lägga onödiga stenar på bördan!

Gott Nytt År 2018.

Det kokar i samhället. Med rätta. Bloggaren har inte haft en aning om hur utbredd problematiken med sexuellt ofredande är. Nu är det ändå inte det jag vill skriva om. I stället tar vi det här med kommentarsfälten.

En av mina gamla universietslärare sade en gång: ”Sluta dela in allting i kategorier Ekrem. Du är ju värre än Aristoteles”. Man borde väl höra på de vise, men nu vill jag ta upp några kategorier igen.

En av dessa kommentatorskategorier är damer som anser att det här med sexuellt ofredande inte kan vara så farligt? ”JAG har aldrig stött på det”. Tur för dig, får man väl säga. Men din tur utesluter inte att vi alla måste ställa upp för dem som är mindre lyckligt lottade. Och de är tydligen många. Vi måste ha ögonen öppna, så att vi kanske kan minska på fanskapet i framtiden.

Så har vi en annan damkategori. ”Det är väl inte så farligt att bli klappad på rumpan. Män är ju män.” Ok, vi har rätt till vår åsikt, men som ofta nuförtiden påpekas: Din personliga åsikt om någonting, betyder inte att detta någonting är rätt och riktigt! Bloggaren skulle gärna ställa följande fråga till den som resonerar så här: ”Anser du att din eventuella dotter, mamma, syster, väninna…. ska resonera på samma sätt som du? På riktigt! Tänk efter!!!

Så har vi män som kommenterar. Ett resonemang är att också män och pojkar hamnar illa ut. Speciellt kanske då pojkar. Därför skall inga kvinnor klaga. Ok. Det är ju för jävligt om någon ger sig på pojkar. Men vi ska inte bortförklara flickors och kvinnors problem med att påpeka att män också har det svårt. Problemet försvinner inte. Det blir bara större!

Det skulle säkert gå bra att hitta flera kategorier, men det får räcka så här. Bloggaren tycker sig bara bli nästan lika upprörd av somliga kommentarer, som av de egentliga berättelserna i flödet.

De flesta som kommenterar, är ändå förfasade och empatiska. Gott så! Det kan vi behöva! Samtidigt har jag märkt en liten, men nästan kuslig sidoeffekt, som också några bekanta har nämnt. Om en kollega eller någon annan, ställer sig nära en, drar man sig instinktivt undan! Tänk om hen uppfattar att JAG är för nära? Tänk om hen får fel uppfattning! Vågar jag klappa en kollega eller någon annan på axeln om hen gjort någonting bra eller om jag önskar ett gott veckoslut? Vågar jag till och med krama någon som ser ut att behöva det?

Själv har jag blivit både klappad och kramad. Det känns fint somliga dagar! Visst ska vi ta metoo på allvar och se var gränsen går! Oberoende vem vi är. Men ett vänligt bemötande på rätt sida om denna gräns, är nog så viktig! All vänlighet är inte sliskig eller ett knep för att öka sin makt! Det måste vi minnas och värna om.

Fredagen 29/9/17 var bloggaren och fysikern på Pecha Kucha med äkta hälft. För den som inte hört talas om fenomenet, ska berättas att det är ett japanskt koncept, som spridit sig snabbt. PK betyder ungefär snack snack eller ljudsorl på japanska, har man sagt mig.

Arrangör var Suomen Fyysikkoseura som firar 70 år. Det finns också en svenskspråkig förening, Fysikersamfundet i Finland, som firar motsvarande jubileumsår. Vår PK var i alla fall anordnat av den finskspråkiga föreningen.

I en Pecha Kucha använder föreläsaren 20 st slides, eller bildskärmar, som får visas 20 sekunder var. Sedan anpassar man sitt tema till den takten. Vid tillfället ställde 8 fysiker upp och berättade om sin forskning. Det var toppen. Kort och koncist. De flesta i publiken, som var inhyst i Helsingfors universitets huvudbyggnad, var iofs ”riktiga” fysiker, men bloggaren vågar påstå att den breda allmänheten skulle ha haft utbyte av det hela. Nu kom materialet i videoform per epost. Det är inbakat i en blogg. I epostmeddelandet stod det, att allting fick delas. Det gör vi. Om du kan klarar av finskan som föreläsningsspråk, är det här prima vara.

Här! Njut! Leve Pecha Kucha.

Skärmavbild 2017-07-13 kl. 12.35.59

För ett årtionde sedan skulle bloggaren ha uppfattat frågan som absurd. Idag är jag inte så säker! Vissa elektroniska grunkor, som brödrostar, kylskåp och TV-apparater, är specialiserade grunkor, som används för ett specifikt ändamål. Inte blir man kompis med dem precis. Men dagens smarttelefoner och datorer är annorlunda. De har massor av egenskaper och färdigheter. Ibland upptäcker man någon ny behändig egenskap efter år av användning. Ofta dyker smarta appar upp, som gör det ännu mera spännande att umgås med apparaten.

Varför dessa tankar? På webben kan man läsa hur en del av oss vägrar befatta sig med t.ex. smarttelefoner. Ofta kommer man med snusförnuftiga kommentarer i stil med ”Jag föredrar att vara smart själv!”. Ok. Vi lever som vi vill. Det gör jag med! Och onekligen är smarttelefonen och datorn formidabla verktyg.

Bloggaren kollar ofta fakta på webben. Ligger Dakar söder om ekvatorn! Hur kan jag hitta rätt i Roms labyrint av gränder och gator (GPS + GoogleMaps)? Vad ska jag handla i butiken idag (uppdaterar köplistan kontinuerligt).

Man kan skriva in data, men också fråga muntligt med Siri-applikationen, som är förvånansvärt effektiv! ”Var placerade jag filen X igår?”. Siri levererar. (Talar lite omväxlande mellan telefoner och Mac-datorer här. Båda har Siri.)

Kommer inte på allt man kan göra just nu, men mycket är det! Genom tiderna har ett antal modeller prövats ut. Flera av dem (t.ex. Nokia) fungerade väldigt dåligt och väckte till slut nästan aggression när man måste använda dem. Idag har iPhone (och Mac) visat sig fungera som klockor tillverkade i Geneve. Prima. Jag gillar grunkorna. Bokstavligen!

När en fungerande dator eller telefon börjar tappa sugen, är det nästan med vemod man börjar planera en ny.

Jag anser inte apparaten vara en levande varelse. Inte ännu åtminstone. I framtiden, med noggranna definitioner om vad ”levande” innebär – kanske? Men det här är väl inte så konstigt. Visst kan en motorfantast vara förtjust i sin antika bil också. Bloggaren gillar ett litet antal apparater  hemmet. De känns bra och de är behändiga. Varför inte gilla dem?? Och erkänna det!

 

Varför bloggar man?  Den frågan har jag hört många gånger. Ibland kan frågeställaren vara lite ironisk. En person som bloggar måste ha ett stort ego och vara något av en exhibitionist, kan det heta. Kanske det? So what?

Bloggaren ser inte så stor skillnad mellan läraryrket och bloggandet som hobby – eller vad man nu ska kalla det. En typisk gymnasielärare har studerat sitt ”ämne” och byggt upp en världsbild. Nu vill hen dela med sig! Utan den viljan, blir det pannkaka av hela yrkesutövningen. En lärare behöver både ego och ett drag av exhibitionism. Om inte, finns det annat att jobba med. Läraren har ändå en speciell status i sin klass. Man får i regel sagt det man vill säga. Man bestämmer takten och innehållet i det som ska genomgås. Så är det sällan utanför klassrummet.

Traditionella diskussioner mellan två eller flera individer har en tendens att slå fel. Det är som att balansera på lina. Vanligen trillar man av i någon riktning. Om t.ex. en av de diskuterande parterna tar mycket utrymme och inte ger andra taltur, slutar det hela innan det ens kommit igång. För att diskussionen ska lyckas, bör alla vara intresserade av det som behandlas och ha viljan att höra hur andra tänker. I praktiken är det inte alltid man når den här balansen. Debatter kan vara ett annat otyg. Politiska sådana i TV får adrenalinet att flöda. Man avbryter varandra, många pratar på en gång, programledaren kan ha en tendens att bombaredera debattörerna med frågor, utan att ge utrymme för svar. Ska man få en åsikt hörd, ska man vara snabb och högljudd. Alla vill kanske inte vara snabba och högljudda! 

Då kan det vara skönt att blogga i stället. Ingen avbryter. Ingen flabbar högljutt åt minsta felsägning. Ingen byter föraktfullt tema. I lugn och ro skriver man ner sina tankar. Kanske någon läser dem. Kanske inte. Men man får formulera sig. Och det vill man göra ibland. 

Gick på bio med äkta hälften. Såg filmen Hidden Figures / Dolda tillgångar. Den handlade om tre afro-amerikanska damer, som i början av 60-talet kämpade på som matematiker/fysiker vid NASA. Rymdprogrammet i USA hade inletts på allvar och man var i starkt behov av beräkningsresultat för satellitbanor och annat tekniskt. Datorer var på kommande, men den mänskliga insatsen i jobbet var stor.

Låter torrt? Se nej! Filmen som är en dramatisering av verkligheten, speglade en främmande och ofta obehaglig värld. NASA-centralen i Langley, Virginia, befann sig i en del av USA där segregationen var ett faktum. Man kom att tänka på Sydafrika under en tristare tidsera. Vita och färgade hade inte samma rättigheter. Man satt på olika ställen i bussen, hade olika avdelningar i biblioteket, olika möjligheter till utbildning osv. Samhället var dessutom tydligen inriktat på att ”mannen är den tekniska”, något bloggaren själv fick höra av och an under sin uppväxt. Att vara kvinna och färgad i det samhället, kan inte ha varit lätt. Allt det här vet en till och med måttligt bildad människa idag, men filmen var ändå en tankeställare.

Så har vi det tekniska. Med stor möda fick man en gigantisk IBM-dator installerad i NASA. Konsten att få denna att göra något vettigt, var det si som så med. En av damerna i filmen tog sig an den biten. Kodningsspråket Fortran figurerade i kulisserna.

Det här var en kort beskrivning av filmen. Detaljerna i en dramatisering är som de är, men ramarna kan inte förnekas. Samhället förändras! Och snabbt.

När de tre huvudpersonerna kämpade på med sina problem, var bloggaren 6 år gammal. Det har alltså inte gått en livstid ens sedan samhället såg ut som filmen beskriver. Är det OK idag i USA och annanstans? Det är det till stora delar! Ingenting är perfekt, men riktningen har varit ok. Det har aldrig varit så bra som nu! Fattigdomen i världen minskar, utbildningen och hälsan ökar. Visst finns det problem ännu och kommer säkert alltid att göra det, men ändå. Nyhetsförmedlingen har en tendens att ta upp det negativa. Det som läsarna reagerar på! Jag låter professor Hans Rosling förklara vad jag talar om. Det finns förstås kusliga moln vid horisonten. En president i USA som sannolikt för en lång tid kommer att öka politikerföraktet hemma och ute i världen, en president i Turkiet som visar upp diktatoriska fasoner man kunde lära av i Nordkorea, ett presidentval i Frankrike (i övermorgon) som får värld att dra efter andan. Ändå tror bloggaren att de här trenderna är övergående. Oppositionen i t.ex. USA går ju att finna i presidentens eget parti, för att inte tala om det andra partiet!

Visst kan det hända att vi lyckas ta död på planeten och oss själva. Vi är många och vi tär på resurserna. Samtidigt måste man tänka på, att vi är de första som verkligen inser riskerna (inte alla förstås, t.ex. nämnda president i USA). Om många förstår, ökar möjligheten att få en ljusare framtid för alla.

Jag kommer ihåg en söndag morgon när jag var ca 20 år gammal. Tänkte att det skulle vara roligt att någon gång i livet ha en ”egen dator”. Det kändes som rena rama utopin. Idag har jag avverkat ett tiotal sådana (de lever sällan länge) med mycken nytta och nöje. Det här är en detalj, men en viktig sådan. Den visar på personens möjligheter. För en del av oss är datorn ingenting annat än en spelmaskin eller ett skvallerfönster in i andras liv via olika grader av sociala media. För andra är den så mycket mera. En möjlighet till kontaktnät, självstudier, detaljkontroller av påståenden folk häver ur sig, nya sätt att tänka osv. Utvecklingen har gått så snabbt att kartläggningen kanske haltar en aning. Men framåt går det.

Filmen fick mig på gott humör trots vissa mörka undertoner. Jag rekommenderar den varmt för alla vänner och bekanta. Berättade i skolan att jag gärna skulle ta ”mina fysiker” med på en andra titt. Skolans ledning gillade planen och föreslog att flera ”ämnen” kunde se filmen. Det slutade med en grupp på 103 studenter och 9 lärare. Vi hyrde en sal i Tennispalatset i Helsingfors. Skolan hade medel för detta. Man tackar! Studentresponsen har varit god! Det är krut i våra unga!

Snart är maj månad här. Och det snöar, blåser närmare 20 meter per sekund och är ca 3 grader varmt. I Tallinn alltså. Inte så  mycket bättre hemma tror jag? 


Men klaga vill jag inte. Morgonen var vädermässigt ok. Vi besökte KGB-musét i hotell Viru på förmiddagen. Otroligt vad våra sydliga grannar har fått stå ut med. Och idag finns det risker för motsvarande regimer. Se bara på Orbans Ungern! Musét borde besökas av en och annan individ, innan hen röstar i politiska val. 

Sedan lite strövtåg i gamla stan. Alltid trevligt. Följande nummer blev god mat på Rataskaivu 16. Efter det snabba ryck inomhus. Taxi till terminalen i snålblåsten och blötsnön. Får se hur resan över viken går. Vi har en drös vodkaturister ombord. Brittiska no less. Ett jävla liv. Utbildning? College of Ibiza kanske? 

Man ska ju inte generalisera. Inte önska UK ut ur EU för några fotbollshuliganers skull. Men ändå. Fint att se landsmän bete sig väl. Finländarens rykte som vodkaturist är kanske inte helt korrekt alla dagar. 

Allt detta får mig att tänka på följande reklam. 


För somliga spelares del, tror jag att bilderna borde kastas om! Vi ska se när vi kliver iland!

%d bloggare gillar detta: