Satt i spårvagnen häromdagen. Ett äldre par steg på. Hon snabb i vändnigarna, han långsammare i rörelser och respons på vad sinnena matade in. Bloggaren vill inte spionera på folk i tid och otid, men sitter man någon meter borta, kan man inte undgå att observera lite.

Damen var irriterad och aggressiv över partnerns långsamhet. ”Sätt dig” fräste hon när han långsamt sökte sig fram mot bänken. Sedan följde mycket stånkande över att han tydligen inte uppfattade vad hon sade tillräckligt bra. Han kunde ju missa många viktiga saker bevars! Mannens mobiltelefon ringde. ”Jamen svara någon gång. Hör du inte att det är din telefon, människa?”. Allt aggressivt levererat i stackatomeningar. 

Bloggaren kände obehaget komma krypande. Jag kan förstå att det känns jobbig om ena parten i en relation åldras snabbare, men det här var inte riktigt ok! Håller själv på att dra på mig ett antal vårar på varvräknaren och vet att somliga saker inte blir bättre med tiden. Har t.ex. idag svårare än tidigare att uppfatta samtal om det finns bakrundsbrus. Minns en gammal morbror som utnyttjade en motsvarande situation på sitt sätt. Vid släktens ljudbord, stängde han av sin hörapparat och koncentrerade sig på maten. Efter klicket såg han för övrigt lyckligare ut. 

Långsamhet är inte dumhet. När den äldre herremannen svarade på mobilsamtalet, slog han snabbt över i ett främmande språk och snackade tydligen med en fd affärsbekant. Intellektet fanns där. Det gjorde också långsamheten. 

Talade om det här med äkta hälften. Vi kom överens om att försöka klara av eventuella kommande problem lite elegantare. Det tycker bloggaren att vi är värda!