Bloggaren är gift med en traditionsvetare. Efter mången diskussion om våra respektive arbeten, vet jag att hon ibland irriterar sig på ett missförstånd där ute. En traditionsvetare är inte en traditionsbevarare. I stället för att ordna sångaftnar och lekkvällar, följer man med hur traditioner utvecklas, kommer och går. Man söker mönster och förståelse. På det sättet är vi inte så långt från varandra, fysikern och folkloristen! 

Ett vanligt argument, när vi människor står inför något nytt, är att ”det gamla” absolut måste bevaras. Det är ju en del av ”vår tradition”, bevars! Sedan ilskar man upp sig över Halloween, Black friday eller vad det nu vara må. Medan somliga gnäller, kryper dessa fenomen bara över oss. Säkert lät det lika när vår starka finlandssvenska Luciatradition försökte slå rot – och det rätt så nyligen ur ett historiskt perspektiv.

Traditioner finns förstås inom andra områden än det kommersiella. Inom undervisning har vi våra traditioner t.ex. Man kunde nästan tala om paradigm, där den enskilda traditionen är en liten pusselbit. Och då har vi en intressant bit. Religiösa traditioner!

  
På bilden ser vi förträffliga Brändö gymnasium-musiker uppträda i julkyrkan. En trevlig tradition!

Läste häromdagen ett blogginlägg i Nycklenbloggen, som sorterar under vår evangelisk lutherska kyrka. Blogginlägget hette ”Är psalminlärning religionsutövning?”. Tyckte att hela frågeställningen är ytterst pinsam. Visst sjutton är ju psalmrabblande religiös verksamhet! Vad annat? Hur detta sedan passar ihop med det faktum, att religionsundersvisningen inte ska vara konfessionell, det är en annan diskussion!

Varför reagerade bloggaren? Jag kan inte förstå varför kyrka och församling måste försöka förneka sig själv. Smyga omkring i hatt och rock med hög uppslagen krage. Be om ursäkt för att man finns till. Var stämningen sådan i blogginlägget? Jo!

Bakgrunden till inlägget är någonting som kallas ”Virsivisa” på finska och tydligen ”Psalmedaljskoj” på svenska. Benämningarna tyder på någon sorts tävling  i Psalmkunskap i grundskolan. Man kunde läsa att psalmsången är en del av vår tradition! Man kunde också läsa att det blev så mycket trevligare vid skriftskollägrens lägereldar om de unga kunde sjunga med i psalmerna. Ok. Må så vara. 

Men…

Jag kan inte begripa varför man försöker bortförklara verksamhetens religiösa aspekter med traditionsargumentet. Säg i klartext vad det är fråga om. Ta diskussionen som den kommer sedan! Jag förstår inte heller lägereldsargumentet! Skolan roll är inte att understöda mysigheten i skriftskolan. Den saken får församlingarna sköta. Åsikterna om ”vad man borde göra i skolan” är många och ofta subjektiva i kubik. Så också i det här fallet.

Idag skriver mången finländare ut sig ur kyrkan. Ett sätt att göra det, är via organisationen Eroakirkosta, som regelbundet förtalas av ”de troende” – ber om ursäkt för generaliseringen. Nu har också magistraten öppnat motsvarande nätservice. Försök sedan smutskasta tjänstemännen där! Personligen har jag för mig att en betydande del av dem som fyller i de elektroniska blanketterna och går sin väg, retar upp sig på dogmer och åsikter inom sina församlingar. En annan grupp är säkert de som upplever verksamheten som alltför fluffig och konturlös. Kyrkan har det inte lätt. Det går bara inte att vara alla till lags. Och sedan röstar folk med fötterna! 

Anser ändå att blogginlägget som nämndes ovan är höjden av ”ursäkta att jag finns till”-mentalitet. Bäst att inte skriva ut sig, för då kan man kanske inte med pondus säga att så är fallet!