i Finland planerar man förändringar i undervisningen. Ämnessamarbete, praktisk undervisning utanför låsta klassrum, teknik osv. När någonting nytt planeras, finns det alltid en mängd människor som stretar emot. Gäller inte bara i skolan, utan överlag. 

Ett av de argument man oftast hör – och bör ta  allvar – är att ungdomen håller på att förlora sin allmänbildning. Sedan är man skeptiskt inställd när det gäller att prova nya undervisningsmetoder. Bloggaren ser en paradox här. Den lärare som upplever ungdomen som ”okunnig”, borde väl se till sig själv?? Vad kan jag som lärare göra för att förbättra läget?

Bloggaren är inte alls säker på att våra unga håller på att tappa det intellektuella fotfästet. Tror snarare att de har en annan intelligensprofil än för 40 år sedan. Vi borde försöka förstå denna profil och utnyttja den i stället för att bara streta mot. 

Nu är den här frågan givetvis inte någonting vi kan tycka fram en lösning på. Vi behöver ett mera empiriskt begrepp än så. Vad gör man? Jo läser om andras erfarenheter. Här är ett exempel. Författaren berättar att iPad-elever överlag presterar bättre än de ”traditionella”. Om man lusläser, ser man att lärarna i detta fall är medvetna om vad de gör. Man använder paddan mångsidigt.

Bloggaren undervisar ungdomar i högre ålder, på väg in i vuxenlivet. Artikeln handlar om yngre elever. Har möjlighet att se hur unga fungerar genom att följa med barnbarnens förehavanden. S ska börja skolan nästa år, medan T blir tredjeklassist. De älskar att leka med paddor och datorer, ibland för mycket kanske. Men klassiska lekar, böcker, brädspel och annat spelar också en stor roll. 

Bloggaren vill här speciellt nämna en detalj. När de jobbar med teknik, är de sällsynt sociala. När någonting strular, vänder de sig till varandra och frågar råd, utarbetar strategier, testar och delar med sig. Morfar behövs ibland, men mycket klara de galant på egen hand. Dessutom är det inte bara teknik de analyserar, utan också vad som rör sig på skärmen. T hittade t.ex. ett spel där man skulle plocka fram kända konstverk och komplettera dem. Vissa detaljer var ofullständiga. När man klarat uppgiften, dök konstnärens namn fram på skärmen. Hon arbetade med en tavla morfar tyckte sig känna igen. Föreslog ett konstnärsnamn. ”Nej, jag tror att han heter Picasso”, säger andraklassisten. Och rätt hade hon! 

Nu påstår jag inte att vi ska dela ut teknik till höger och vänster, för att sedan vänta oss att de unga av sig själva börjar förkovra sig. Vi måste som lärare sätta oss in i verktygen och använda dem smart. Den klassiska föreläsningen är en form av indervisningsmetod, men långt ifrån den enda. Och som framgår av ovanstående. Många lärare har konstaterat att den fungerar rätt så dåligt i många fall!