Man borde inte gnälla, men kanske det är tillåtet att uttrycka en mild irritation. Riksdagsvalet närmar sig. Det börjar bli jobbigt att röra sig i centrum av hamnstaden Hfors. En massa människor ställer sig i vägen för en och viftar med valbroschyrer. Vanligen är det Greenpeace eller någon annan organisation man måste lista sig förbi (bloggaren understöder de facto några av dessa, inte GP dock), men nu blir det sjufallt värre. Lappviftarna har antagligen instruerats att vara vänliga, men det händer att det brister. Har artigt tackat nej till valcellulosan och hört kommentarer, lågmälda visserligen, men i alla fall, då man skyndat vidare. Man beskylls antagligen för att vara en jävla borgare, socialist eller sannfinne, beroende på vem man tackar nej till. Stressen inför själva valet, börjar bli tydlig.

Vårt samhälle idag har vissa drag som tidigare saknades. Telefonförsäljarna är ett exempel. Bloggaren gillar många av nymodigheterna, men här protesterar jag. Reklam är ok, valstugor och debatter likaså. Det är också helt ok att politikerna visar upp sig bland folket och låter sig kontaktas. Men när det gäller att köpa någonting, rösta på någon eller understöda en organisation, vill jag att initiativet ska vara mitt! 

Har någon gång lurats riktigt på allvar av telefonförsäljare. Minns ett fall där en pratglad savolaxare lyckades övertyga mig om att mitt mobiltelefonavtal var för dyrt. Hon erbjödd mig ett betydligt billigare alternativ. Ok. Provade. Visst var det billigare, men det gamla stängdes inte av. En månad betalade jag ordentligt mera alltså. Gick inte att korrigera sade man. Tänkte föra saken vidare, men orkade inte. 

Idag inleder jag varje samtal med en försäljare som ringer med frasen ”jag köper av princip aldrig någonting av en telefonförsäljare”. Sedan kopplar jag av samtalet utan att vänta på respons. Samtalen har blivit färre. 

Nu skulle det kanske vara dags att göra samma med de politiska partierna. Bara kallt stryka det parti som mest hindrar en på väg till jobbet?