Fastnade häromdagen för ett blogginlägg, skrivet av en bekymrad förälder och publicerat via New York Times. Bloggaren tror att meddelandet är universellt. Vad sade hen?

Ska återge det centrala innehållet. Föräldern upplevde att barnet/eleven klarade skolmatematiken så länge ”kunskaperna” byggde på att lära sig metoder och formler utantill, för att sedan upprepa mönstret i prov. När man gick över i nästa utvecklingsfas, problemlösning, gick det åt skogen. I den fasen ska man tillämpa matematiken. Det finns inga färdiga recept eller mönster. Man måste lösa den biten själv. I stället för att bara lösa en färdigt uppställd ekvation, ska man välja ekvationen eller något annat verktyg. Det är inte alltid så lätt för oss alla.

Kommer ihåg den fasen från min egen skoltid. Var aldrig superbegåvad, utan fick jobba med det mesta. Småningom började ändå den här problemlösarverksamheten kännas lättare och bli rentav rolig. Blev ju senare fysiker bevars!

Hur reagerade egna lärare på saken? Vanligen sarkastiskt. Det var tidens melodi. Minns speciellt ett lärarsskämt. Studentexamensuppgifter på den tiden kunde låta så här: ”Vad vet du om ekvationen x^2 +2x -6 = 0”? ”Ni borde får 6 poäng om ni svarar ingenting, ha ha haaa”? Lärarhumor you know. Reaktionen på elevens svårigheter var att skälla och förringa. Vi elever var lata, dumma, okoncentrerade och otrevliga.

Har det med tiden bivit lättare att ”lösa problem”? Bloggaren har försiktigtvis experimenterat en aning. I fysikundervisningen har jag smugit in problem som enkelt kan lösas med t.ex. derivering. Det sitter trögt. och då är eleverna begåvade! Hur svårt ska de inte vara för den som inte har det lätt med matematik?

Vad försöker bloggaren säga? Nu ligger det ju i tiden att rasera murar mellan läroämnen och börja samarbeta. Tyvärr har någon myndighetsperson utan erfarenhet av undervisning gått och uttryckt sig oförsiktigt. Man har sagt att det är dags att ”slänga ut pekstickorna och ta bruk modernare metoder” eller någonting liknande. I lärarrummen är man rasande.

Bloggaren tror inte ett ögonblick att vi ska slopa våra traditionella läroämnen, men vi behöver OCKSÅ nytänkande. Inom fysiken och matematiken kunde vi säkert samarbeta mera. Vi kunde kanske få problemlösningsfasen att bli lättare med gemensamma ansträngningar. Samma gäller andra läroämnen.  Nu handlar det inte om lärarens välbefinnande i klassrummet, utan om elevernas bästa.

Hårda ord, men har jag fel??