Inom skolvärlden pågår mången förändring idag. Också utanför den givetvis, men bloggaren tar upp det i vardagsjobbet upplevda. Nya arbetsmetoder, nya former av prov i studentexamen, nya diskussionsfora, nya arbetskonstellationer osv.

Det är helt naturligt att det här stressar oss alla. Men det kan också inspirera. Är själv rätt så taggad på att se förändringar. Under den senaste tiden har jag funderat allt mera på ett påstående som dyker upp i debatten: Den som är kritisk, vill inte se förändringar. Så säger man. Man vill hålla sig till det beprövade som fungerar väl. Man vill se sin inställning som en dygd.

Bloggaren har åsikten att resonemanget kan vändas om totalt. Jag hävdar att den kritiska vill prova på förändringar! Varför det?

Eftersom många av de dagliga rutinerna kör på som statliga departement i det forna Sovjet. Funkar kanske, men effektivt?? Utan att prova nytt får vi aldrig nya beprövade metoder!

Det finns ett enormt spektrum av saker som kunde tas upp. Därför begränsar jag resonemanget. Hur är det med mänskligt samarbete och kommunikation? Det har varit kutym att eleverna ska jobba i grupper, saker och ting ska avgöras vid stora möten osv.  Missförstå inte bloggaren. Sådant behövs, men kunde kanske tänkas om och kompletteras en aning.

Har följt med diskussioner där ute. Har hittat bloggskribenter som beskriver samarbete ansikte mot ansikte som ytterst labilt. I en större grupp stormar det ofta mera än nödvändigt. Man kommer inte överens. Man bildar klickar och klickledaren kräver lydnad. Sedan fattar man beslut med genombultningsprincipen. Beslut som långt ifrån alltid är de optimala. Det behöver inte gå så, men risken finns. Bland unga såväl som vuxna. I skolan såväl som inom företag och samhälle.

Följer med fasa med de experiment man sysslar med inom företagsvärlden. Öppna kontorslandskap. Man ska vara social och allting ska vara genomskinligt! Tror inte att vi är kapabla att jobba så. Vi behöver en privat sektor också. Och arbetsro. Och ett diskussionsklimat där vi verkligen alla kommer till tals.

Under de senaste årtiondena har det skett intressanta saker på webben. Inte helt utan negativa sidor förstås. Vem som helst kan ju agera expert. Skriva pompöst om någonting. Men så var det tidigare också. I min egen föräldrageneration var det som far sade alltid det rätta. Att kolla upp och rätta till ansågs vara ytterst oförskämt.

Vill som exempel på någonting innovativt här ta upp Wikipedia, som baserar sig på fem ”grundpelare”. Vi ska se en aning på dem (i ytterst kompakterad form, se länken för detaljer):

1.   Wikipedia är ett uppslagsverk.

2.   Wikipediainlägg skrivs ur en neutral synvinkel.

3.   Innehållet är gratis och får användas fritt.

4.   Den som skriver inlägg ska behandla andra skribenter med respekt och gott beteende.

5.   Wikipedia saknar strikta regler.

När Wikipedia var nytt, forsade kritikernas kommentarer in. Det skulle aldrig fungera. Ingenting slår det skrivna uppslagsverket bla bla. Idag är läget ett helt annat, speciellt inom de ”exakta vetenskaperna”, matematik och naturvetenskap. Felfrekvensen i W är i samma klass som den traditionella Encyclopedia Britannica. Inom humaniora är läget lite svagare, har jag läst. Finns arbete kvar att göra.

Vem som helst kan bidra med någonting i W. Har själv gjort det ett antal gånger, och det mesta har kollats och fastnat. I bakgrunden sitter några tusental entusiaster och ”experter” som kollar upp och filtrerar, samt massor av andra som påverkar. Hittills har det fungerat. Kunde säkert förbättras. En del kritiker anser t.ex. att andelen västerländska män dominerar. Men sådant kan man rätta till!

Vilken är hemligheten bakom framgången. Vet inte, men har en liten hypotes. Många av de som samarbetar, känner inte varandra. Man försöker följa idealen som nämns ovan och respekterar medförfattare. Ibland kan anonymitet vara nyttig och stärkande. Man behöver inte distraheras av ironiska gester, suckar och stånkande varje gång man föreslår minsta möjliga förändring. Det kan vara prima att skriva ner det man tänker, i stället för att bara avbrytas av någon ivrig debattör. Bloggaren reagerar ofta på TV-debatter. Folk käbblar. Ingen får muntur. Det är inte givet att den aggressivaste personen, den störta clownen eller den mest begåvade estradören sitter inne med de bästa förslagen!!

En annan viktig detalj är att det man skriver läses av några andra – kanske till och med av många. Här kommer skolan in i bilden. Det sägs att elever som bara producerar en text eller en problemlösning som sedan läses av en sömnig magister, inte känner sig värst inspirerade. Lärare som fått elever att producera arbeten på t.ex. offentliga bloggar eller för varandra, så att de kommenteras – vanligen seriöst – säger att eleverna piggnar till och presterar bättre. Kanske någonting att fundera på. Många av de unga gör detta redan på sociala media, ofta i ”socialt syfte”, men också hobbyskriverier förekommer. Kanske skulle diskussioner i digital form var önskvärt också inom skolvärlden.

Det här var ett antal tankar av en kritisk fysiklärare.