IMG_0226-0.JPG Häromdagen kom ett postpaket till Brändö gymnasium. Elverket i våran stad sände en gåva per post. Böcker om elektriciteten i huvudstaden. Trevligt i princip men… Böckerna var publicerade år 1985. En av titlarna kunde alltså vara ”130 år av elektricitet i Finland”!

Det är fint att man kommer ihåg oss härute på fältet, men den här gåvan känns lite ironisk. I stället för att föra ut böckerna till soptippen, skickar man dem till ”skolan”. I dagens gymnasier behöver vi aktuella data, fungerande teknik, nyfikna elever, en livsinställning där lärande högaktas osv. Att placera ett dylikt material framför en elev, känns som att få en våt handduk kastad i ansiktet.

Nu är bloggaren inte förgrymmad på elverket, men det känns vemodigt att samhället ser på sin skola så här. Man säger att våra barn och unga är det viktigaste vi har, vår största resurs, någonting vi borde satsa på osv.

Vad gör man? Privata sektorn skickar oss böcker med 30 år på nacken – böcker med färdiga kaffefläckar och färgningar av nikotindrypande fingrar. Någonting ingen annan vill ha! Ska vi ställa oss tacksamma?? Hm! Tjänstemännen planerar om våra läroplaner. Kurser skärs ner. En fördjupad kurs i fysik ryker.Vilken? En obligatorisk kurs i geografi ryker också! Tjänstemännen tror tydligen att geogri går ut på att memorera floder och kullar!

Vad ska framtidens elever INTE kunna i framtiden? Nåja! De får förstås en obligatorisk kurs i filosofi till. Våra filosofer går förstås från klarhet till klarhet i arbetslivet. Bland annat som konsulter. Esa Saarinen föreläser. När man frågar kolleger som hört på (inte naturvetare), säger de att det var braaa. Han kom med helikopter!! Pekka Himanen doktorerar 20 år gammal och lyfter astronomiska konsultarvoden när han förklarar varför vi klarar oss som vi gör. Det är vår framtid! Där finns fyrk. Det kan vi satsa på! Flera tyckare är precis vad landet behöver!

Nu är jag lite orättvis. Jag borde inte skälla på ämnet filosofi. Det är viktigt att inte hela tiden plöja sig fram med nosen i det konkreta. Men! Det är ofta det konkreta som för oss framåt och ger smör på brödet. Då hjälper det inte att tycka eller vifta med 30-åriga ”faktaböcker”.

Ur led är tiden.