Nu närmar sig pollentiderna igen. För en allergiker innebär det månader av besvär. Ögonen rinner, huden spricker, det kan bli besvärligt att andas osv. Det går inte att undvika att människor lägger märke till besvären. Bloggaren råkar ha både en familj, arbetskompisar och elever som ställer sig vettigt till saken. Man får ondgöra sig när det blir för tufft och ogenomtänkta kommentarer är sällsynta. Det är mycket bra! Jag är tacksam.

I bland råkar man ändå ut för vissa standardkommentarer. Vanligen utan att man gnällt om besvären. De två värsta jag vet är följande. 

”Det där är inte så farligt. Du ska vara glad att du inte har någon värre åkomma.”

Ingen har rätt att bedöma mina allergier och deras ”allvarlighet”. När huden kliar så att man klättrar längs väggarna tredje veckan i följd, vill man inte höra sådant. Det är inte bara jag själv som har reagerat så här. Jag har hört andra allergiker berätta motsvarande. 

”Det där är bara psykosomatiskt.” Alla sjukdomar och hälsotillstånd har antagligen kopplingar till sinnestillståndet, skulle jag tro. Det kan inte enbart gälla allergier. Bloggaren kan inte äta fisk eller choklad. Inte heller ”psyka bort årstidsbesvären när pollenboomen kommer! Så är det! Punkt!

Någon gång då jag ilsknat till på någon besserwisser, kan en tredje part stryka över saken med kommentarer i stil med ”Ta inte de där personens åsikter så hårt. Hen vet sällan vad hen säger ändå”. Nej! Vi ansvarar för det vi kläcker ur oss. Om jag inte tar en persons åsikter på allvar, är det jag själv som nedvärderar personen i fråga! 

Vad har bloggaren lärt sig av allt detta? Åtminstone det, att var och en har en hälsa som ska behandlas med respekt!