Det har varit en sällsynt händelserik söndag. På förmiddagen beslöt bloggaren sig för att följa med äkta hälften på högmässa i Gamlas kyrka. Församlingen hade nämligen biskopsvisitation. Helsingfors stift har som enda i landet en kvinna, Irja Askola, som biskop. Intresserar mig smått för det här med predikan.

Som lärare vet jag att alla lektioner inte blir bra. Så är det! Ibland lyckas man, men det händer också att man ser kontakten med publiken – de studerande – haltar. Det måste vara lika med söndagspredikande präster. Fint ibland, men kanske inte alltid en glimrande upplevelse.

Biskop Irja klarade sig utmärkt. Bloggaren somnade inte, utan hade lätt att hålla sig vaken. Den som påstår att kvinnor har för svaga röster för att predika, hade ingenting att komma med idag (borde väl gälla kvinnor som lärare också i så fall ha ha). Inte heller den som påstår att kvinnor inte har något riktigt budskap i sina predikningar. (Javisst – jag har hört teologer komma med båda dessa åsikter och det flera gånger).

Budskapet i biskopens predikan, fritt tolkat av bloggaren, att det är en kristen människas skyldighet att inkludera. Att se alla människor i världen som lika viktiga, oberoende av etnisk härkomst, åsikter, läggningar och annat. Skönt att höra saken understrykas i den finskspråkiga församlingen, Kannelmäen seurakunta. Bloggaren har upplevt tristare saker inom kyrkan!

Efter högmässan var det dags för femåriga barnbarnets kalas. S fyllde 5 år genast efter julafton, men nu var det dags för kompiskalas. Mormor och morfar ställde upp som extra ”övervakare”, tillsammans med festföremålets föräldrar. Ett tiotal glada och ivriga gäster stormade omkring. Bloggaren försökte främst övervaka att ingen drattade omkull i trappan.

När jag ser på barnen, tycker jag att en utveckling skett. Under min egen barndom hade jag nästan uteslutande pojkar som gäster vid kalas. Idag var könsfördelning mycket jämn. Ca hälften var flickor och andra hälften pojkar. Man har tydligen kompisar av båda könen. Prima!

En motsvarande observation ute i samhället. I Finland kan man uppleva en viss främlingsfientlighet. Våra flyktingkvoter är små och misstänksamheten stor. Ungdomar vandrar ofta omkring på stan med kompisar av invandrarbakgrund. Skolan ligger säkert delvis bakom detta. Har man kompisar med utländsk härkomst i skolan, ligger kanske misstänksamheten inte lika lätt på ytan! Mången äldre gnällspik finner kanske det lättare att ta till främlingsfientlighet, eftersom man inte känner någon som har rötterna utanför den egna geografiska närorten? Kanske framtidens Finland är lite öppnare??

Biskopens budskap har kanske en grogrund! Man kan ju alltid hoppas.