Det sjudande klimatet inom skolsektorn föder intressanta diskussioner. Minister Erkki Tuomioja föreslår i ett blogginlägg att vi ska slopa undervisningen i religion till förmån för mera undervisning i historia. Kristdemokraten Peter Östman anser förstås att vi behöver mera undervisning i religion, eftersom det skulle minska på skolskjutningar och familjevåld.
Det som bloggaren fäster sig vid, är nyttoargumenten i inläggen och diskussionerna. Vi ska så att säga ha mera historia och samhällslära så att vi förstår vår samtid och mera religion så att vi blir goda etiska människor.
En kort historisk tillbakablick bör unnas bloggaren. 1900-talet var oerhört våldsamt och politiskt allmänt otrevligt. Två mycket destruktiva världskrig utkämpades, förutom ett stort antal mindre konflikter. Ett mycket obehagligt samhällsklimat blommade upp på många håll i världen – individen har inte varit mycket värd då!
Om forskning och undervisning i historia motiveras med att vi ska lära oss av forna misstag, har man grovt misslyckats under det gångna seklet! Hur är det med religionen? Ett fåtal modiga teologer engagerade sig i kampen mot fascismen och nazismen. De flesta blundade eller höll i värsta fall med då vidrigheterna ägde rum. Var befann sig etiken och moralen då? Hur var det på vårt lokala plan under t.ex. inbördes-/frihetskriget i Finland? Försökte tidens teologer tala för försoning, förstånd och nåd? Hur är det idag? Argumenterar man aktivt för att alla ska ha samma människovärde, så att invandrande flyktingar skulle ha sina försvarare, kvinnor få hjälp med lönefrågor…. ? Nja. Man hör mera diskussion om kvinnor ska få verka som präster, om hbt-folket ska värderas, om människan har utvecklats enligt naturlagarna, om universum har skapats för några tusental år sedan… Hm!
Nu vill jag inte argumentera mot undervisning i en del läroämnen, åtminstone inte i detta inlägg. Det jag reagerar mot är dessa nyttoargument. När det gäller naturvetenskap, matematik, engelska och några läroämnen till, brukar man fnysa föraktfullt åt dem som påstår att studier i dessa ämnen ger jobb, stöder företagsamhet osv. Samtidigt som man försvarar ämnen som religion och historia med flåsfromma argument om samhällsnytta, förvägrar man naturvetare samma typ av argument! Det är fel helt enkelt! Antingen ska alla eller ingen ha rätt till dessa argument!!
Är bloggaren orolig över utvecklingen? Kanske lite! Det är möjligt att beslutsfattarna inte har mod att stå på sig och bredda basen för bildning, utan ger vika för kulturmaffian, som bara talar för status quo. Vi får hoppas på förstånd och jämlikhet i samhället. En skola där man kan utveckla sin bildning enligt intresse och begåvning. Där det mesta finns med, men i en utsträckning som studenten själv verkligen kan påverka.
Ekrems blogg 
Nyttoaspekten är verkligen inte den rätta att bedöma skolans arbete eller livet i stort med. Jag håller helt med dig. Det faktum att man för en sådan debatt vittnar om avsaknaden av sunda värden i samhället. Det har plötsligt blivit rätt att bedöma mänskor utgående från en nyttoaspekt. Vi behandlar varandra som medel för att att uppnå något. Vi behandlar inte varandra som självändamål.
Personligen tycker jag att ett gott sätt att reflektera kring innehållet i skolundervisningen skulle vara att utgå från den enskilda mänskans möjlighet till tillväxt – att bli det hon har möjligheter att bli. Det är inte svårt att ta till argument för t.ex. naturvetenskapliga studier utgående från när man kommer att behöva kunskapen i olika sammanhang. Men man kan alltid möta de argumenten med att det finns sätt att inhämta kunskapen i det skedet när den behövs. Och det här gäller i själva verket alla skolämnen utom konstämnen och gymnastik. Det som i själva verket behvs i skolan är möjligheter att väcka passion för den fascinerande verkligheten. Också ur ett naturvetenskapligt perspektiv. Mina absolut största och viktigaste uppelvelser från skolans fysikundervisning var när jag plötsligt förstod sammanhang som tidigare hade varit dolda för mig. Den glädje och de insikterna har varit betydelsefulla för mig – inte för att jag har haft ”nytta” av det, utan för att min egen verklighet blev mera meningsfull. En lärare i fysik som själv är fascinerad av hur universum fungerar är inte bara en nyttoproducent utan en förebild och mentor som få mänskor att bli mera än de redan är: att växa, att finna en mening i tillvaron.
Givetvis gäller inte det här bara naturvetenskaper. Mänskan är en helhet och det går inte att fostra naturvetenskapliga mänskor i ett växthus och humanistiska i ett annat. Den komplexa helhet som livet utgör måste vara närvarande i skolan genom att finna synergier där man inte alltid anar att de ens finns.
Om det är de enskilda studerandena som är målet – och självändamålet – i undervisningen , så måste också läroplanerna och paradigmen för inlärning utgå från dem.Och det innebär att de läroämnen som skall ingå i undervisningen – på ett meningsfullt sätt – behöver relatera till varandra. Kanske det skulle vara dags att fundera på samband mellan naturvetenskaper och religionsundervisning. t.ex. Inte för att finna argument för och emot och skapa motsättning, utan utgånde från utbildningens självändamål: studerandens verklighet och tillväxt, se hur de kompletterar varandra och tillsammans kan verka för en allt högre mening och tillväxt. Det är en långt större utmaning än att hitta på argument för nyttan med fysik och religion som skolämnen.
Håller med. Vi kunde betona nyttosidan betydligt mindre! Det argumentet trasslar mera till det än det erbjuder lösningar. Gäller alla ämnen!