För några dagar skrev jag ett blogginlägg om mina till hälften finlandssvenska rötter: Andra hälften? Var de första 50 åren av mitt liv norsk medborgare. Ser därför vardera kulturen smått ur ett yttre perspektiv. Blogginlägget lästes av många och kommenterades. Tydligen finns det de därute som upplevt liknande. En kultur som både irriterar och som man vill bemöda sig med att leva med.

På något sätt fokuserades mina gamla aversioner mot delar av det finlandssvenska i huvudstadens teaterkultur. man skulle gå på SVENSKA THEAATERN och lyssna på hur språket användes. Problemet var att ingen lät som skådespelarna ute i verkliga världen. Man ARTHIKULERADE och gick på. Motsvarande svenska hörde man några kvarter kring teatern i Eira, Tölö, Rödbergen och Brunnsparken. Ville man höra språket skulle man vandra längs kvarteren kring Högfärdsgatan (lär på riktigt heta Högbergsgatan, men…). Hur många gånger har jag inte hört hur man gör sig lustig över väst- och östnylänningars vilda mål, för att inte tala om österbottningarna. O du milde enfald.

Det HAR blivit bättre. Idag hör man dialektala inslag i svenskan, vanligen utan att någon höjer sina förnäma ögonbryn. Så ska det vara! I vårt land skulle jag gärna se att var och en kan prata sitt mål. Också över språkgränsen! Varför inte prata svenska med en finskspråkig och höra svaren på finska, när man nu en gång kan!

Minns en resa till CERN med mina elever. I matsalen satt fyra forskare och kaverade om sina teorier. De talade snabbt och vigulant på fyra olika språk samtidigt. Engelska, franska, tyska och portugisiska (tror jag). Ibland kunde någon stoppa upp en aning ”Slow down please, what does that mean?” Men för det flesta förstod de varandra.

En av mina favoritserier i TV just nu är kriminalserien Bron. Varför det? Spännande förstås, men framför allt för att dialogen samtidigt flyter på danska och svenska. Det mesta förstår man. Det är ett nöje att försöka hänga med i svängarna. Texten fungerar som backup då man inte förstår alla detaljer.

Längtar efter en värld där det man säger är det viktiga, inte hur man behandlar vokhaalerna! Tålamod! Kanske är vi på väg dit!