I Hbl 24/6/13 skriver Janina Andersson en intressant spalt om hur aktiva barn förvandlas till passivera tonåringar. Som vanligt får skolan en känga, men också hemmens roll understryks. Ok. Bra så. Vikten av att röra på sig i unga år lyfts fram Och det har skribenten förstås rätt i. Hur är det i dagens skola?

Det är säkert bra att cykla till skolan, om man har möjligheter till det. I stadsmiljö skulle bloggaren inte gärna låta unga barn cykla alltför farliga rutter. Beror från fall till fall, men farligt är det, med tanke på somliga bilisters, men framför allt vuxna cyklisters trafikkultur.

Så finns det förstås ett lågstadium i staden Helsingfors, där eleverna av rektor förbjuds komma till skolan med cykel, eftersom cyklarna inte ryms på gården?!?! Rektor själv lär nog cykla till jobbet!!

Jobbar själv i ett gymnasium, där eleverna står på gränsen till vuxenlivet. Att tvinga dem ut på de väldigt korta rasterna mellan teoripassen (vilket föreslagits av sådana som vet en massa) skulle vara helt absurt. Alla 400 ut på 10  minuter och sedan in igen. Med yngre elever kan man köra så här, men med nästan vuxna..

Bloggaren råkar jobba i en skola där det idrottas mycket. Visst påverkar konditionen den allmänna prestationsförmågan. Konsten att planera idrott sammanhänger med förmågan att planera sina studier. Idrotten gör mycket gott, men…

Det är inte skolans roll att hålla igång de äldre ungdomarna, frånsett då den direkta undervisningen i idrott. Speciellt gäller detta gymnasiet.

Viljan att röra på sig måste komma inifrån var och en. Hemmen, idrottsföreningarna och skolorna har sin andel i det hela, men den sanna ivern att röra på sig kan inte korvstoppas i en ung. Var och en måste hitta sin egen glöd.

När man kommer upp i tonåren, finns det en naturlig risk för att den glöden slocknar. Det har med hormoner att göra. Världen inspirerar inte som förr. Man söker nya vägar. Det är inte skolans fel!