Det finns tre svenskspråkiga församlingar inom den evangelisk lutherska kyrka i Helsingfors, Johannes, Matteus och Petrus. Två av dem dras med uppenbara problem. Det är bara Matteus församling som förefaller vara en ”harmonisk” sådan. Johannes f. har problem med dålig behandling av anställda och då speciellt kvinnliga sådana. Petrus driver i en ytterst konservativ riktning, trots att församlingsborna ofta är liberala. Och hur vet bloggaren det? Senaste församlingsrådsvalet tyder på saken, så bloggaren anser sig veta.

Varför är det så här? Finns det någonting att lära sig i frågan?

I media har man kastat fram teorin, att mycket kan förklaras med en urgammal maktstruktur och en ytterst snårig byråkrati.

Ändå är det märkligt att en institution, där grundfilosofin bygger på medmänsklighet, inkluderande människoinställning, godhet i tanke och gärning osv. ska ha dylika ”mänskliga” problem.

En delorsak kan förstås vara att präster av hävd och tradition har varit auktoriteter. De är kanske inte vana med att man säger emot och argumenterar?? Landsortsprästen var tidigare en vars ord man absolut inte (åtminstone högt och ljudligt) ifrågasatte. Idag är det inte så enkelt. Vi människor har en bredare kunskapssyn, inte samma auktoritetsberoende som tidigare osv. Rollerna håller på att förändras.

Varför intresserar detta bloggaren, som slutat käbbla och i stället bytt till en liberalare finskspråkig församling (från Petrus)? Två orsaker!

Jag är verkligen bestört över att jag måste verka mot mitt svenska modersmål, för att kunna godkänna min församlings riktlinjer. Det borde vara högre till taket i den egna svenska församlingen. Ska man vara medlem i en organisation, vill man dela på denna organisations värderingar. Jag har på äldre dagar börjat tänka som så, att om man vill vara medlem i någonting, ska det vara värt att skriva in sig till att börja med. Petrus? Nej!

Min andra tanke är att skolsamfunden visar vissa likheter med församlingarna. Lärarna har också suttit inne med en auktoritetsposition, vilket idag inte alls är en självklarhet. Det händer tom. att det hela slår över och att hemmen, media eller andra utomstående försöker styra och ställa för mycket! Lärare reagerar väldigt olika. För en del är detta en acceptabel utveckling, så länge den inte går till excesser. Vi är och förblir bossar i våra undervisningsutrymmen! Om den saken ifrågaställs, kastas handduken in, åtminstone av bloggaren! Visst ska vi ta emot nya idéer och tankar utifrån! Om en förälder eller någon annan har en bra tanke, måste denna höras och utvärderas! Vi ska inte sitta i elfenbenstorn och tro att allting är som förr. Det finns lärare som har svårt med det här. Den egna maktpositionen både i undervisningsutrymmena och i skolan överlag, tas för hårt. Ingen ska komma med nya idéer! JAG vet bäst!

Skolor och församlingar lever kanske i en turbulens. Det har de kanske gjort tidigare, men nu är virvlarna påtagliga! Hur ska man tackla det? Bloggaren tror att en viss lyhördhet är bra. Samtidigt ska vi stå på oss och inte acceptera vad som helst. Vi måste  acceptera den som tänker annorlunda, men inte på bekostnad av att själv stanna i utvecklingen. Bloggaren är idag mycket olik sitt yngre jag för ca 20 år sedan. Åtminstone känns det så!

Det är trist när människor inte kommer överens. Ska man med tvång hitta någonting gott i den saken, så är det väl att utan konflikter, är utveckling överlag långsam. Konflikter kräver åtgärder. Till det bättre får vi hoppas!!