Bloggaren besökte igår Svenska teatern i Helsingfors. Kristina från Duvemåla stod på programmet. Föreställningen får fulla poäng. Abbaherrarna är det skäl att geniförklaras. Fantastisk musik och fin stämning i föreställningen. Jag har sett kritiska inlägg om att svenskan inte fungerar (brytning på finska, rikssvenska..), men det störde inte det minsta. Vi talar lite olika språk. Så är det och så ska det vara.

Det som inte får fulla poäng är själva teaterhuset. Vi (3 personer) hade alla sk. dyra biljetter. Bara en av oss såg största delen av scenen. Bloggaren studerade mest frisyren på herrn framför. Den upptog ca 60 procent av synfältet. Faktum är att teaterbyggnaden inte är konstruerad enligt principen att man ska se någonting. Paradoxalt nog! Ett annat problem var luftkvaliteten. Bloggaren är allergisk och här kände man av det. Ögonen fuktades av många andra skäl än att man var rörd av handlingen. Allergisk snuva satte igång. Tydligen är kultur dammig och möglig, åtminstone i denna byggnad. Cateringpersonalen klarade inte av att ta betalt med enkla kreditkort osv.

Här frågar man sig vad som är viktigast, att bevara eller renovera en icke fungerande lösning, eller att helt kallt bygga nytt. Jag må kallas kulturvandal, men…

Vårt nya musikhus brukar få kritikerna på bakhasorna. Har iofs. varit där bara en gång, men då var det inga problem med att varken se eller höra, luften var frisk osv. Besöken lär bli flera! I musikhuset alltså!!