I Hbl (3/5/13) kan man läsa om en tragedi i USA. I Burkesville, Kentucky, fick en fem år gammal kille ett eget fint gevär. När man får ett nytt verktyg eller en leksak, måste man ju prova om det fungerar! Det är helt naturligt. Problemet var att killen provade vapnet på sin syster, som inte överlevde experimentet.
Vad ska nu en bloggare på andra sidan klotet tycka om saken? Ett par saker kanske.
Ska verkligen femåringar förses med vapen??? Den amerikanska juridiken på området tänker jag inte lägga mig i här. De frågan är för stor och min kompetens för liten. Men femåringar? Ett vapen är väl knappast en leksak, och leksaker är vad man ska förse barn med!
Det andra jag reagerade på i artikeln, var mormoderns kommentar. Hon sade sig vara förkrossad, men att det som skett var Guds vilja. Flicka är i himmelen nu. Det var hennes tid att kallas!
Det här låter extremt, men man hör argumentet i olika former och grader av allvar här hemma också. När man klantat till det, skyller man ifrån sig med argumentet att det som skett var Guds vilja. Ibland använder man argumentet i motsatt riktning. Man använder Guds vilja som motivering för det man gör. Sedan hittar man på någonting, i värsta fall ganska ogenomtänkt.
Bloggaren har alltid reagerat hårt mot argumentet. Är det inte höjden av hybris att påstå att vi vet Guds vilja – och det oberoende av hur vi tolkar begreppet Gud. Det här är ett sätt att frånsäga sig ett ansvar, att skylla ifrån sig när man inte räcker till.
Nej, det är verkligen tillåtet att använda det egna förståndet också – och t.ex. se till att barn får leksaker de är mogna för!
Ekrems blogg 
Det är inte svårt att hålla med om det tragiska i att förse femåringar med vapen. Inte heller att om det bakvända i att använda Guds vilja som ett argument som bortförklarar tragedin. Det är bara det att mänskor sällan använder Guds vilja som ett genomtänkt argument. Det är snarare ett uttryck för en jobbig känsla som måste hanteras. När en tragedi drabbar försöker mänskor febrilt finna någon form av mening i ett till synes meningslöst lidande. I en livsuppfattning som utestluter existensen av en ond makt blir alternativen få. Antingen har mänskor gjort fel eller så ”är det Guds vilja”. Det är lättare att lägga ansvaret på Gud.
Kyrkans gamla råd till dem som söker efter särskilda upplevelser för att veta vad som är Guds vilja är fortfarande gångbart: Avvisa alla upplevelser, för den heliga Skrift, kyrkans undervisning och det sunda förnuftet är nog. För om det verkligen är Guds vilja så förverkligas det obereonde av våra upplevelser.
Å andra sidan skulle det inte skada att litet oftare höra verkliga argument där man också beaktar Guds vilja. För det andra diket är ju att säga att Guds vija är totalt okänd för oss.
Jag tror att det finns en viktig sak att minnas här. Man kan tro på Guds vilja i allmänhet, men i det enskilda fallet anser jag det vara sökt att hänvisa till den. Hur är det med det allmänna då? Vad kan vi möjligen veta?
Här finns det riktlinjer. Vi kan säkert utgå från allmänna goda etiska regler. Jag vill inte gå in på detaljer om gott och ont. Det är en annan diskussion. Som du säger kan vi säkert avgöra mycket med förståndet.