Få yrken är antagligen så utsatta för ”tyckare” som lärarens. Alla är experter på skolan. Alla har ju gått i den! Man tycker det ena och det andra. Om någon håller på att drunkna, är det skolans fel. Läraren lärde inte ut konsten att simma. Om någon blir påkörd på skyddsvägen, kan man också skylla på skolan. Man borde minsann ha lärt ut att det är förbjudet att gå mot röd gubbe osv… Experterna på hur man ska undervisa, har en kunskapsnivå som ökar med kvadraten på avståndet från katedern.

En av fördomarna är att jobbet måste vara långtråkigt! Samma kurser från år till år! Kanske kurserna är de samma, men se det är inte eleverna! Nya undervisningsmetoder och infallsvinklar kan dessutom utprovas och värderas från år till år. Det är allt annat än långtråkigt.

Utbildningen i den finländska gymnasieskolan innebär en bred allmänbildning. Det stimulerar. Vanligen då jobbet stöts och blöts i allmänhetens stora åsiktsgryta, fokuserar man på kontakten mellan lärare och elever. Det är ju visserligen det som är skolans huvudfunktion, men det finns andra saker att tänka på också. Till exempel lärarkollegiet i den typiska skolan. I lärarrummet hittar man i praktiken experter på väldigt många områden! Om det är någonting man funderar på, är det bara att fråga en kollega. De flesta frågor kan besvaras av någon i gänget. Det här är oerhört stimulerande.  Mycket kan idag iofs hittas på webben, men vill man ha en mänsklig kontakt i sitt kunskapssökande, är lärarrummet ett bra alternativ.

I lärarrummet lever vi om som på de flesta arbetsplatser. Det finns personliga problem och irritationsmoment, men också många glädjeämnen. När umgänget fungerar, är det svårt att tänka sig en intressantare arbetsplats. Dessutom skapar kulturen i ett fungerande kollegium en vid kunskapssyn. Det är så att säga tillåtet att vara nyfiken och ta reda på – både som lärare och elev!

Så det så!