Våren står inför dörren och bloggaren står på sin balkong. Inte hela tiden förstås, men stunderna därute blir längre när värmen kommer tillbaka.

Det är en märklig lyx det här med att kunna observera en liten del av vår natur från egen balkong, utan att ge sig ut i geografin. I och för sig ska vi ut och promenera idag. Vi tänker ta oss till någon del av Helsingfors vi inte besökt på långe och upptäcktsresa lite där. Men tillbaka till balkongen.

Vi har fina träd på gården och djurlivet är det inte heller fel på. Citykaninerna har inte riktigt hittat hit till förorten Gamlas, men harar är det gott om. Riktiga långöron! En och annan cityräv har man sett strosa omkring. Häromdagen kom en ny bekantskap. Firade bröllopsdag med äkta hälften på krogen Wellamo. Hemkommen klev jag ut på balkongen för att beundra den tidiga nattens stjärnhimmel. I eken ca 10 m ute på gården hade någon av de lokala tonåringarna tydligen hissat upp en medelstor säck potatis. Märkligt! Plötsligt glimmar det till i säckens övre hörn. Två ögon betraktar bloggaren i mörkret. Säcken var en uggla och en enorm sådan dessutom. Så stor att det här kunde ha varit ett aprilskämt, men se det är det inte!

Inspirerad av vitlöken i maten pratade bloggaren lågmält med uven. Den såg ut att följa med, tom. mera än somliga elever jag råkat på. Efter ca 5 minuter bredde den ut sina vingar och seglade ner på gården. Den satte sig på en staketstolpe och skrämde slag på en ensam nattvandrare som kom hem från krogen (inte Wellamo dock).

Till slut stack den iväg. Majeststätiskt svepte den iväg från sin stolpe, gjorde en lov över gårdsplanen och kom strykande uppåt längs husväggen. Den svepte bara någon meter ifrån bloggaren på den goda balkongen. Inte ett ljud hörde man. En sådan baddare till fågel orde enligt all logik få vingarna att susa en aning, men nej! Tyst gick det och ögonen glimmade igen.

Bloggaren blev på extra gott humör över naturobservationen. Hoppas ugglan återvänder.