Jag vet inte om jag klassar som djurvän. Allergier förhindrar familjen från att skaffa husdjur. Kommer ändå i regel gott överens med vänners och bekantas husdjur. En normalt funtad hund eller katt behöver tydligen inte mycket mera än en småvänlig attityd, för att tina upp och bli intresserad av en.

Annat är det med äkta hälften. Djur ser ut att bli vänner med henne på stubinen. Jag har småflinat åt det hela utan att reflektera ytterligare över saken. Men sedan…

Vi var på resa i New York. Besökte stadens akvarium. I en av de stora tankarna simmade valrossar omkring, graciöst och avslappnat. Ståtliga djur. En stor rad människor stod och glodde på dem. En enorm hanne simmade förbi. Plötsligt tvärvände den och simmade fram till rutan. Den tryckte upp sitt stora ansikte rakt mot äkta hälftens ansikte på andra sidan glaset och förde en liten pratstund med ett märkligt högfrekvent ljud, lite som fågelkvitter. Hon pratade stillsamt med den (vilket hon alltid gör med djur). När vi flyttade på oss i sidled, följde den med. Tills slut simmade den ut i vattnet och gjorde några lovar. Vi gick vidare. En stund senare var vi vid ett annat fönster i tanken. Valrossarna simmade förbi. Många människor vid fönstret. Vi klev fram och så hände det. Den stora valrossen var där på nytt. Ansikte mot ansikte med frugan.

Jag vet inte hur hon gör det, men djur gillar henne tydligen skarpt. Intressant!