Lärarens roll är inte alltid den lättaste. Jobbets anseende är det lite si och så med. I Finland ligger vi ännu rätt så skapligt i kurs, men t.ex.  i grannlandet Sverige, har läraryrket sjunkit till ett lågt statusvärde. Kanske är vi på väg i samma riktning??

Jag har flera gånger stött på fenomenet, att då en elev klarar sig bra, är hen duktig, men då det barkar åt skogen, är det frågan om en usel lärare!

Det händer oftare än tidigare att föräldrar lägger sig i saker och ting. Det är bra och sunt att visa intresse för barnens skolgång, men i gymnasieskolan, ska de unga helst börja stå på egna ben. Blir det problem med bedömning eller annat, kan man vända sig direkt till läraren. Mammas och pappas hjälp börjar i det skedet få ett milt sken av löje över sig. Faktum är att jag hört lärare vid uni klaga på samma sak!  Mamma kan vara missnöjd med tentresultaten! Hm!

Äkta hälften har fått ett förtjänsttecken i silver av Suomen Kirjallisuuden Seura (Finska Littertursällskapet). Det  är flott. Jag gratulerar henne! Samtidigt förvånar det lite, att lärare som jobbat häcken av sig under många långa år, sällan uppmärksammas på motsvarande sätt. Vi tas på något sätt som en självklarhet! Vi ska finnas som polisen, spårvagnsföraren eller någon annan av samhällets stöttepelare. Läraren har många tunga år av studier bakom sig. Det borde kanske ha en viss betydelse!

Bloggaren vill inte känna sig bitter, men…

Kanske borde man ha slagit sig på filosofi. Och bli konsult! Uttala sig i brösttoner, smälla med hängslen och lyfta arvoden! Jag minns hur en viss filosof en gång höll föredrag på en av Sverigebåtarna. Jag frågade en i publiken om föredraget varit bra? ”Jo, han kom med helikopter!”, blev svaret. Man borde väl ta efter?