Jaha! Nu har världen fått en ny påve. Jorge Bergoglio från Argentina valdes snabbt och lustigt till ämbetet och tog namnet Franciskus I. Och världen följde med! Varför bryr sig bloggaren? Han är ju inbiten protestantisk agnostiker! Vad man sysslar med i Rom, borde väl ligga utanför inbtresseramen?

Att vara agnostiker innebär inte att man saknar intresse. Karusellen vid Peterskyrkan fascinerar! Många tankar dök upp då TV-skärmen flimrade.

Första överraskningen var det faktum att Franciskus I inte är europé. Sydamerika har fått sin första påve. Den saken är säkert helt på sin plats. Gamla världen är inte hela världen! Sedan kom meddelandet om det valda namnet. Franciskus. Bloggaren är inte teolog, men referensen till Franciskus av Assisi, väckte en kort stund positiva känslor. Kanske påven är liberal??

Nejdå. Nya infallsvinklar smög fram ur rapporterna. Påven har varit aktiv jesuit. Han är ytterst konservativ. Hans agerande under militärdiktaturen kan tydligen också diskuteras. Han kommer inte bra överens med Argentinas liberala president Cristina Kirschner.

Det  ser inte ut att bli några större reformer de närmaste åren alltså. Vad betyder det?

När man ser massorna strömma till Vatikanstaten och hängivet följa med påvevalet, inser man att religion är ytterst viktigt för många människor. Det är ingen överraskning. Sådan är människan. Bloggaren förnekar inte de kristna fundamenten. Det är alla de konstruktioner människan har pådyvlat dem som får mig att känna mig trängd. Personliga agendor som man lyckats göra till dogmer genom våra religioners långa historia.

Den ateistiska rörelsen växer samtidigt i styrka. Det finns starka intressen för att skapa en etisk kultur utan religiöst inflytande. Agnostikern läser artiklar och ser på påveval i TV. Om den ena av dessa två grupper har ”rätt”, framstår människan som en lättlurad krabat. man går in med själ och hjärta för det man råkar tro på. Antingen är man hängiven katolik och räknar med att hamna i paradiset, eller så är man övertygad ateist och tar avstånd från en verklighet utanför denna världen.

Agnostikern förundrar sig. Kan det möjligen vara så, att en stillsam attityd, där man försöker se till medmänniskans väl, utan tankar om vad man har att vinna på det, i alla fall duger bra??