Andra dagen på jobbet efter resan.

Vardagen pockar på med glädjeämnen och irritationer. Det började på jobbet.

Meningen är att vi ska utveckla en skola där den digitala tekniken kan användas. Vi ska försöka se till att alla eleverna i Brändö gymnasium kan använda bloggar, Googles verktyg, Wikispaces, Dropboxar och andra lagringsmedia, för att inte tala om de vanliga programmen på marknaden. Studentexamen ska ju skrivas med dator om några år bevars! Vi lärare har ett ansvar.

Inte så småbyråkraterna tydligen. Jag försökte i morse öppna ett Word-dokument via Dropbox. Skulle jobba med det under förmiddagen. Det gick inte. Man kunde se på filen, men inte editera den, lagra om den, skriva ut den eller någonting annat. Ringde till datasidan och fick en av bossarna i staden på tråden. Än sen då – sa han. Systemet fungerar såhär. Inte behöver man Dropbox och sådant i skolorna! Dels vill man se en utveckling från beslutsfattarnas håll, men sedan kommer de praktiska problemen, med bl.a. andra småchefer emot. Ingenting ser ut att kunna fixas. Enda möjligheten en stackars lärare har att utveckla sig, är att skaffa egen utrustning och satsa egen tid. En del av byråkraterna i staden vill inte se någonting överhuvudtaget ske!

Jag minns fortfarande när jag tidigare i min karriär skulle skaffa en dator och jobba med en. Försökte få skatteavdrag på den i sig dyra apparaten. På skatteverket skrattade man rått. En lärare kommer aldrig att behöva en dator! Ha ha ha! Vi här på verket däremot… Somliga saker blir aldrig egentligen bättre.

Till råga på allt hade jag inbrott i bilen. Vänsterrutan var inslagen och GPS:n stulen. Detta på poscha Brändö.

Jag skulle gärna stå öga mot öga med den skitstövel som gör sådant. Är inte en våldsam natur, så slagsmål skulle det inte bli. Men ändå! Bara se personen i fråga föraktfullt i ögonen! Och säga en möjligen stillsam kommentar! Om hens intelligens. Och möjligen tipsa om jobb inom byråkratbranschen. Om nu inget annat vill öppna sig.