Bloggaren har aldrig klarat av att behålla minen. Förr eller senare drunknar allvaret i någonting smått roande, och man bara måste flina en aning.

Under senaste resa med barnbarnen, stod morfar och en av flickorna och tittade på en vakt i björnskinnsmössa i Windsor Castle, utanför London. Han stampade och marscherade. Hans min var ett under av koncentration. Inte en blick åt sidan. Inte en minsta ändring av minspelet.

Naturvetaren i bloggaren undrade smått hur ändamålsenligt det här är. Ska man vakta, måste man observera! Hur mycket ser man om man hela tiden tittar ut i en punkt 25 km bort i rymden?? Utan att vända huvudet och svepa över omgivningen med blicken.

När vi tittat en stund, bestämde vi oss för att dra vidare i världen. Barnbarnet vinkade lite försynt till vakten. Och där satt den! Ett litet, inifinitesimalt leende. En liten blinkning med högra ögat! Allting så oförsynt att en vaktsergeant antagligen skulle ha missat det. Men ändå. Han var vid medvetande för sjutton. Bra!