Idag ska bloggaren resa en aning. Inga längre vägar. Destination Österbotten. Flyget för en snabbt fram. Sedan ska det dras ett par kurser om mätteknik med TInspire CAS och Vernier-givare. Roligt!

Världens flygplatser är intressanta. Vasa har en liten en, vilket innebär ordning och reda. Det känns bra. Bloggarens absoluta skräckminne är Charles de Gaulle-flyplatsen i Paris. Hamnade där ett par gånger för något år sedan under mellanlandningar på väg till och från USA. Arkitekten har planerat byggnaden i form av en liggande 8, eller kanske det ska föreställa ett oändlighetstecken. I så fall syftar det på hur länge man får vänta på väskor, hur långt det är att gå mellan olika gates osv. Egentligen bra tänkt, om kanske något sadistiskt?

Ingenting var välmarkerat. Frågade man någon som såg ut att jobba på stället om riktning, lönade det sig att se vartåt det pekades och sedan gå åt andra hållet. Hallens form gör att man alltid kommer fram förr eller senare. Fick en känsla av att de som pekade ansåg att det skulle vara senare.

Vi skulle få åka från en avgångsport till en annan. I ett fint förarlöst tåg. Ok. Vi steg på tåget och åkte ut på franska landsbygden. Sedan stannade tåget och vi steg av. Pilar pekade hur vi skulle gå. Vi vandrade, ca 1,5 kilometer uppskattar jag,  tillbaka längs banan vi utnyttjat och kom fram till en port precis bredvid tågets avgångspunkt. Gallisk humor??

En dam i transitluckan förklarade att resväskorna inte automatiskt skulle packas in i det nya flyget. Man måste hämta väskorna i lucka XYZ eller eller hur det nu var. Att hitta luckan tog evigheter. Den längre vägen utpekades naturligtvis. Framme vid luckan himlade man sig. ”Mån diööö, vad gör ni här. Väskorna flyttas ju direkt mellan flygen!” Jaha.

Nåja. Småningom kom man ju fram till målet. Mina väskor också. Medresenärerna var inte lika lyckligt lottade. Lämnade en drös av dem bakom mig vid klagomålsluckan. Tacka vet jag Vasa airport!