Diskussionen om Finlands medverkan i bevakningen av Islands luftrum går het. Visst ska saken tänkas igenom, men en del av argumenten känns smått skeva.

Beslutet att skicka våra ungdomar ut i vida världen, beväpnade och allerta, för att försvara någon annan stat, ska inte fattas lättvindigt. Frågan är svår. Den ska ändå inte av princip förkastas, med motiveringen att vi sköter vårt och f..n i andra.

Under vinterkriget fick Finland ett starkt stöd av många länder o världen. Om inte alltid materiellt, så åtminstone både moraliskt och diplomatiskt. Det får vi inte glömma. Vi är en del av världen och man ser oss i vår nordliga skogsdimension. Nyligen gick Finland miste om en plats i FN:s säkerhetsråd. Kort därinnan valde vi en återhållsam roll i Libyenkrisen. Finns det ett samband? Vet inte, men…

Jag förfasar mig över tanken att placera mitt öde i händerna på politiker som vägrar acceptera realiteter och människor utanför vårt mycket lilla lands gränser, kräver att jag bara använder ”suamee” då jag talar, läser och skriver osv. Visst ska vi vara stolta över vårt land och dess kultur, men den stoltheten måste ha en bakgrund, baserad på resten av vår värld ( som vi också kunde vara stolta över).

Det känns bra att se hur en del av de folkvalda idag kommer utifrån. De för säkert med sig friska och sunda tankar och en bredare syn på vad det innebär att vara människa. Det glädjer också att den stigande trenden för populism ser ut att ha fått åtminstone en liten svacka. Det stärker tron på framtiden, anser en stillsam lektor i fysik.