För någon vecka sedan gav läkaren Juha Hänninen, chef för Terhohemmet, ut en bok. Har inte läst den, men i media efterlyste JH en – bloggarens ordval – mera liberal och tillåtande lagstiftning om dödshjälp, eutanasi. Reaktionen kom som förväntat i form av insändare, blogginslag och annat, där speciellt kristna skribenter opponerar sig. Livet är heligt och givet av Gud, heter det. Människan har inte rätt att förkorta livet. OK. Det här är en åsikt! Man kunde ju förstås fråga vem som har större erfarenhet, religiösa tyckare eller en läkare som dagligen ser dödens problematik i sitt arbete!
Frågan är svår. Bloggaren har inte tillräckligt med erfarenhet för att tycka till i frågan. Väljer därför att tangera den och ta upp en sidolinje. Ska religiös tradition påverka lagstiftningen! Ute i världen hittar man många åsikter i den frågan. Det finns länder med statsreligion. Det finns andra länder, där koppling mellan stat och religion är avklippt med besked (t.ex. Frankrike). Vi har vår folkkyrka (som den nu ska kallas – det har bloggaren erfarit), som i princip har vissa drag av statskyrka.
Bloggarens åsikt är att religiösa argument ska höras och respekteras, men de får inte styra! Inom lagstiftningens gränser ska en religiös person ha stora möjligheter att fatta beslut om sitt eget liv på basis av sina övertygelser. Det samma gäller också människor med andra övertygelser. Ska vi tllåta eutanasi? Vet inte!!
Bloggaren klagar inte på lagstiftarna! De gör så gott de kan och vi har det bra i vårt land! Det jag främst argumenterar mot, är tonen i somliga av de inlägg jag läst. Än en gång vill jag påstå, att en religiös person inte har monopol på etik och moral!
Ekrems blogg 
Jag tror att du måste precisera din argumentation om den skall vara relevant. Vad menar du med att ha monopol på etik och moral. Säger du att en person med en religiös övertygelse inte har företräde att uttala sig om vad som är gott och ont eller vad som är rätt och fel. I så fall kan jag med lätthet hålla med dig.
I samhällsdebatten handlar det emellertid inte om vad enskilda mänskor tycker att är rätt eller fel. Den stora frågan gällande etiken i lagstiftningen är vilka grundantaganden som skall vara förhärskande. Då gäller det att fråga vilka övergripande principer som skall gälla. Om de har en religiös karaktär eller inte undandrar sig nog vår bedömning. Är det ett religiöst argument att säga att alla mänskor är värdefulla och har rätt att leva? Är det ett religiöst argument att säga att varje människa är i främsta hand ett självändamål och inte ett medel enbart (som Kant uttryckte det)?
Etiska frågeställningar handlar om viljan att underordna sig vissa gemensamma värden, eller hur? Och de värden som vi kallar för våra och som vi betraktar som självklara har nog vuxit fram ur en kristen övertygelse. Att man i dag inte vill kännas vid det, gör inte att man kan påstå att det skulle finnas en etik utan värden. För etiken handlar i sig om att binda sig till vissa värden (också av religiös karaktär) som är relevanta för det etiska resonemanget.
Oberoende av om jag betraktas som en religiös person eller inte så kommer jag till sista andetaget att kämpa för ett samhälle som bygger på rättvisa, mänskors lika värde, skyldigheten att ta hand om dem som inte kan ta hand om sig själva, skyldigheten att vårda de sjuka, ge mat och kläder åt de fattiga, att värna om livet och vårda sig om naturen. Orsaken till att jag gör det är att mina värden bygger på en kristen livssyn. Orsaken till att andra stöder samma värden behöver inte vara att de omfattar en kristen livssyn. Men det finns sannerligen mänskor som omfattar en livssyn som inte alls stöder de värden som jag hyllar, och som anser att själviskhet, våld och missbruk är rättfärdiga för den som är starkare. De är knappast religiösa. Men jag hoppas verkligen att deras värderingar inte skall ha större betydelse än mina.
Jag tar fasta på sista stycket i din kommentar. Du säger att du till sista andetaget kommer att kämpa för … låt oss sammanfatta det för rättvisa. Detta oberoende om du klassas som religiös eller inte. Det är bra. Jag hoppas att jag själv kan fungera så. Det är uttryckligen det här jag menar. Vi borde på medmänskliga planet klara det med eller utan religion (obs – jag specificerar inte denna som en kristen religion). Religionen ligger på det personliga, privata planet. Samhälleliga beslut ligger på ett annat plan!
En annan intressant kommentar är att själviska, våldsamma och maktmissbrukande människor inte kan klassas som religiösa. Är det verkligen så? Jag skulle ogärna börja plocka fram specifika historiska exempel, eftersom de kan leda till sidospår. (Minns en diskussion för ett antal år sedan, där medeltidspåvarna togs upp. En av debattörerna fräste då till: ”Ja men de var katoliker och därför inte kristna. Annat är det med oss!”. En sådan kommentar visar på risker ett trångsynt sätt att se på världen medför.)
Jag känner flera människor jag skulle villa kalla ”goda”. De är empatiska och hjälpsamma. De oroar sig på allvar över världens ondska. Är de religiösa? Några är det, andra är ointresserade av saken eller uttalade ateister. Jag ser ingen uppenbar koppling mellan ”godhet” och religion där.
Bra. Det finns material för flera diskussioner här. Jag går direkt till pudelns kärna. Det jag reagerat på, är slängar av typen: ”Vi kan inte tillåta eutanasi i vår lagstiftning, eftersom det bryter mot den kristna traditionen”. Tar som sagt inte ställning för eller mot eutanasi, det har jag inte kompetens för. Vi måste hitta en väg där vi gör våra samhälleliga beslut på ett gott sätt, utan att referera till religion. Det måste finnas godhet utanför religionen. Hur vi ska definiera den är en annan sak. Jag går med på att kristendomen har färgat vårt sätt att tänka etiskt, men vi kan inte utan vidare utgå från att mycket liknande etik/moral kunde ha uppstått på andra sätt?!? De här sakerna låter sig inte experimenteras med så lätt.
Med kommentaren om att religiösa åsikter ska höras och respekteras, menar jag närmast att en person ska ha rätt att fatta t.ex. vissa beslut om hur hon själv ska behandlas inom sjukvården. Anser man t.ex. av solida religiösa själ att man vägrar vara med om en organtransplantation, anser jag att man har rätt att vägra. Detta för egen del. Att t.ex. förvägra sina barn en blodstranfusion av religiösa skäl, är att gå för långt. Religionen är en privatsak. Vi ska inte bygga samhällen på den.
Skräckvisionen är att en religion, vilken som helst, får makten att styra och ställa i vårt samhälle. Inom kristendomen har detta gällt tidvis under historiens förlopp. Processen mot Galileo är ett vanligt citerat exempel.
Det finns mycket att reda ut här. Kommentera gärna. En del av de kommentarer jag fått via andra fora, har varit mycket fränare. Speciellt anser en del ateister, att jag på tok för mycket respekterar religion. Det anser en gammal agnostiker vara fel. Anser som jag tidigare ha sagt, att ateismen är en religion. Om vi totalt vägra respektera allting religiöst, åker även ateismen överbord.
Jag tror att jag redan tidigare i någon kommentar har tagit upp frågan om svårigheter med etikens konsekvenser. Det låter så bra att säga att vi inte skall låta religionen styra. Och underförstått avses då ett ”upplyst” tänkande som inte låter sig påverkas av andliga upplevelser, fördomar, oreflekterade dogmer, skrock m.m. m.m. Jag kan lätt hålla med i allt detta. Vi skall vara upplysta, medvetna och vi skall inte låta oss påverkas av religiös argumentation i den bemärkelsen att man inte själv våga ta ansvar för sitt handlande utan påstår att Gud vill så.
MEN
Allt sådant har mycket litet att göra med en sund och sann kristen tro.
Det jag vill framhålla är att vårt samhälle har formats av en etik som har utformats på basen av den kristna tron. De värden som man hyllar är inte rätta och goda därför att de är religiösa. Utan för att de har format ett samhälle som beaktar den svages rätt, som stöder rättvisa…. Och visst. Vi kan säga att godhet kan förekomma utanför religionen. Det måste göra det. Det är också Biblens sätt att se på saken. Aposteln Paulus säger att om man skyller på att man inte har hört om Guds vilja har man ändå ingen ursäkt för det onda man gör eftersom den Gudslikhet som människan har innebär att vi innerst inne ”vet” vad som är gott.
Men nu talar jag inte om att VETA vad som är gott. Jag talar om att HANDLA i enlighet med det som man vet att är gott. Utan en drivkraft som gör att människan motiveras att handla enligt det som är gott, så fungerar det inte. Vilket etiskt system som helst kan sättas ur funktion genom att den som förutsätts handla i enlighet med det ställer sig frågan: Varför skulle jag välja att vara moralisk?
En kristen svarar på den frågan: Därför att det är Guds vilja. För att tron på Jesus Kristus gör att jag vill förverkliga kärleken i mitt liv. Och detta kommer sedan att vara drivkraften. Och visst. Genom historien har många gått vilse och trott att kärleken är något som inte gäller om man inte hör till samma gemenskap. Men Jesus själv var mycket tydlig på den punkten: Du skall älska dina fiender…
Vad är det jag vill säga med detta. Jo att jag inte tror att människor väljer att vara goda bara för att de är mänskor. Att religiösa argument inte kan accepteras om de inte är logiska och konsistenta, men att en TRO eller en politisk övertygelse eller något utanför människan, som man kan underordna sig, är NÖDVÄNDIGT för en fungerande samhällsmoral. OCH att det är ett fatalt misstag om man i vårt land förnekar den kristna etiken för att den är RELIGIÖS. Det enda motivet med det är, om vi är ärliga, att slippa drabbas av ett medgivande att de egna motiven är själviska.
Hur skulle ett samhälle se ut där inte en kristen etik har fått vara förhärskande? Men, oj, vi har visst exempel på det i vår närhistoria och i våra egna närområden. Tack gode Gud för att nationalsocialister och sovjetkommunister inte har fått större inflytande än de fick. Och trots att jag hävdar att friheten till religion måste vara en dygd för ett moraliskt samhälle så frågar jag mig hur många av oss som är intresserade av ett hinduistiskt samhälle som inte tror på naturlagar som är etiskt indifferenta. Man menar att om det är avsett att en människa inte skall dö för ett pistolskott så skulle gudarna förändra kulans bana. SE där, exempel på hur det går om man tar till religiösa argument. Eller hur skulle det vara att leva i ett muslimskt samhälle med den drivkraft till etiken som religionen där ger?
Alla de som kräver att kristendomens grepp om vårt samhälle är för stort och att vi klarar oss utan en kristen tro borde tänka igenom alternativen.
Jag minns en debatt som fördes kring ”den goda finlandssvenska skolan” på Hanaholmen i slutet av 90-talet. Det var många som uttalade sig om vikten av att mera betona de kristna värdena i grundskolan. Och till min stora förvåning så steg Ilkka-Christian Björklund, som då var biträdande stadsdirektör i Helsingfors upp och sade att också han vill sälla sig till deras skara som efterlyser mera kristna värderingar i vår grundskola. Hade han blivit kristen plötsligt? Nej, men han hade insett att de kristnas värdena står för något annat än den trångsynthet och inskränkthet som kyrkans motståndare vill framställa dem som.
För. Det är inte så att de kristna värdena är godtyckliga och irrelevanta i ett upplyst samhälle medan andra värden är allmängiltiga och väl befästa. Det är precis tvärtom. De kristna värdena är baserade på en grund som gäller lika för alla. Och en kristen underordnar sig dem oberoende av om det är bekvämt eller inte. Därför är inte heller religionen privat. Det är en myt som är inkonsekvent och ologisk. Kristendomen är i allra högsta grad samhälleligt relevant och allt annat än en privatsak. Har man inget som motiverar en att underordna sig gemensamma värden så handlar man själviskt och godtyckligt. Vilket alltmera märks i vårt samhälle.
Jag håller med om att det finns någonting man måste ”tro” på, då man fungerar som individ i ett samhälle. Det kan vara en religiös tro eller en tro på godheten som princip. Låter lite luddigt, jag vet. Det är inte fel på den kristna etiken i sig, men de människor som anser sig utöva den, kan ibland komma att slå över. Speciellt om de kräver att andra ska tro som de gör! Här kommer riskerna in.
Jag tar inte lätt på de här frågorna. I England där jag har fått vara med om ett antal konferenser om vetenskap och lärande, är polariseringen mellan de olika lägren – de religiösa och de ateistiska – stark. Där finns dessutom flera fraktioner med. T.ex. muslimerna är en betydande del av befolkningen på många orter. Jag har hört flera akademiker säga att religion inte har någonting överlag i skolvärlden att göra. Man förfasar sig där över de fundamentalistiska rörelser i USA som börjar få fotfäste i Storbritanniens skolor. Man förfasar sig vidare för andra religioners inflytande. Jag förstår en del av argumenten. Vi ska INTE lära ut att världen är 4000 år gammal! Vi ska INTE motsätta oss evolutionsteorin på basis av religion. Lagar stiftade på basis av en stark statsreligion kan komma att kräva sådant av oss!
Ändå känns det hela olustigt. Om vi tänker oss en skola, ett samhälle… där vi inte tillåter t.ex. religiösa symboler och ett synligt utövande av religion i offentliga rum, ja vad får vi då in i stället! Det skapas ett värdetomrum skulle jag ha för mig. Vad fylls det med? Ändå är vi på väg därhän! Hur många församlingsmedlemmar sitter i kyrkan på söndagen? Allt fler av mina egna elever skriver ut sig ur kyrkan. Under min egen karriär som lärare har ointresset för det religiösa ökat markant! Ändå uppfattar jag inte dessa människor som goda eller onda för den sakens skull.
Jag tror ärligt talat att vi får börja söka ett alternativ! Godhet/etik/moral på någon annan värdegrund än en uttalat religiös. Det att den kristna etiken innebär många fina värderingar är bra, men jag frågar mig bara om inte dessa värderingar kan omfattas så vi så? Det är klart att vi inte ska tillåtas handla själviskt och godtyckligt, men det måste OCKSÅ en ateist förstå!
Kanske har du rätt i att vi måste söka ett alternativ. Frågan är: varför har ingen då gjort det? Och svaret på den frågan? Tja. En del har försökt och vi har fina etiska modeller utan kristen grund som fungerar bra i teorin, men inte i praktiken.
Ja är väl förtrogen med den polarisering du beskriver från bl.a. England. Men vad är det som gör att vi måste gåntill ytterligheter i varje debatt. Det är en liten minoritet av kyrkans representanter som hävdar att jorden är 4 000 år gammal och att evolutionsteorin måste vara felaktig per definition, eftersom ingen utveckling kan äga rum.
Det jag tycker är särskilt problematiskt är den fientliga inställningen till kyrkan som förs fram i många naturvetenskapliga sammanhang. Varför är kyrkan så farlig? Lägg märke till att det inte är å grund av att ungdomar numera är mera upplysta som gör att de inte vill höra till kyrkan. Nej det beror på att det finns vissa nyckelgrupper som är förebilder för dem som propagerar för att kyrkan ibte är trovärdig. En sådan nyckelgrupp är lärarna.
Inom konfirmandundervisningen får jag lägga ned en hel del tid på att tillrättalägga den felaktiga uppfattningen att kyrkans undervisning inte kan samsas med ”vetenskapen” och logiken. Varifrån kommer en sådan uppfattning? Jag riktar blicken mot lärarkåren, och frågar mig vilka lärare det är som bedriver religionsundervisning. Med rätt farliga brister i sin religionskunskap. Det är den sortens propaganda som föder polariseringen du hänvisar till.
Kyrkans uppgift är inte,och får inte vara, att tillhandahålla samhällsmoral. Kyrkans medlemmar förutsätts verka för de värden som kyrkan står för. Och de gör det. Som medlemmar i samhället har de rätt att också göra det inom ramen för lagstiftningsarbetet. Jag hoppas att de vill göra det. Jag välkomnar alla initiativ till att motivera också dem som inte vill vara kyrkans medlemmar att verka för en hög gemensam moral. Men jag tror inte att de kommer att lyckas.
Problemet med ateister är inte att de inte skulle förstå sig på osjälviskhet och vikten av att underordna sig gemensamma värden.(Vissa kan inte smälta att allmängiltiga värden kan ha vuxit fram ur kyrkans reflektion, men kanske de kan komma över det) . Problemet är att en ateistisk tro förnekar sig själv och därigenom kommer att förneka allt somkan utgöra en drivkraft för det moraliska handlandet. Övertyga mig gärna om att jag har fel.
När det gäller frågan om hir många församlingsmedlemmar som sitter i kyrkan på söndagen kan jag bara kontra med att det fortfarande är fler än de som sitter på sportevenemang. Och. De som håller fast vid kyrkans tro är betydligt fler ön de regelbundna kyrkobesökarna. Och de som delar kyrkans uppfattning om vikten av att hylla värden som bl.a. värnar om de svaga och de små är fortfarande en majoritet i detta land. Vilket kan vara värt att minnas. Och värt att fästa sitt hopp vid, allt medan vissa högljudda kyrkofientigt inställda, långt polariserade naturvetare fortsätter sin kamp för att undergräva kyrkans auktoritet med hänvisning till att kyrkans värden skulle vara farliga. Jag frågar mig i vems intresse de handlar. Knappast mänsklighetens, knappast vetenskapens. Kan det vara att de har en egen agenda? Jag vet inte. Jag bara förvånas.
Jag hoppas att du inte tycker att jag är för frän. Jag riktar ju mig inte mot dig. Jag är ute efter att avslöja lögnaktig retorik.
Jag uppfattar dig inte som frän. Jag hoppas också att du inte uppfattar mig så.
Låt mig göra en sak fullständigt klar. Som agnostiker ser jag det som min uppgift att VARKEN tala för ateism eller religion (vanligen i form av kristendom). De här frågorna måste de unga få en frihet att avgöra själva. Med eller utan vetenskaplig världsbild. Har lärarna då en nyckelroll? Säkert!
Jag minns min egen skoltid. Då var religionsundervisningen konfessionell med besked (jag avser nu folkskolan). Redan som barn ansåg jag att världen bara inte kunde ha kommit till som det står i gamla testamentet. Jag funderade på det här och kom fram till ungefär följande. Jesus talade i ”liknelser”. Moseböckernas historier måste vara just det! Liknelser! Minns att det fanns lärare som blev verkligt ilskna om man vågade säga det högt. Det som står i skriften, kan man inte tolka. Det bara stämmer. Det är Guds ord. Jag lärde mig att dölja mången tanke. Visst har lärare betydelse! I en eller annan riktning.
Nuförtiden ska religionsundervisningen inte längre vara konfessionell enligt vår lagstiftning. Hur är det i verkligheten? Jag vet inte! Klassrummen är slutna enheter. Jag litar långt på kollegerna i eget skolhus, men nationellt? Knepigt. Hur vi är resonerar, måste vi ha respekt för andra. Speciellt om vi är lärare!
Är lärare i naturvetenskap fientligt inställda mot religion? Det förekommer säkert, men många jag diskuterat med, anser att vetenskap och religion är två skilda världar, som de helst inte kommenterar i klass. Brist på kommentarer ska inte tolkas som fientlighet.
Du säger att ”bokstavstroende” kristna utgör en liten del av alla. Jag ska säga som det är. I min egen församling upplever jag den gruppen som både betydande och krävande. Jag är medlem av kyrkan, men det finns dagar då jag känner mig trängd.
Som agnostiker vill jag lämna dörren öppen för att om övertygelsen drabbar mig, erkänna mig kristen. Frågan är om man måste höra till kyrkan för att det ska vara möjligt.