Som fysiklärare måste bloggaren ofta tampas med ”diffusa termer” (ett begrepp jag hittat på). Vad är en diffus term? Jo, en som är svår att definiera, men som många, speciellt äldre människor, använder med stor pondus.
Hur? Jo i påståenden som ”jag har aldrig hittat lyckan”, ”i mitt förhållande tog kärleken slut” eller ”vad är det för nytta med det här?”.
Hörde på radion häromdan. En dam ringde in till programmet och ondgjorde sig över månlandingarna och andra likadana vetenskapliga/teknologiska fenomen. Vilken är nyttan med dem? Det var hennes fråga. Skulle det inte vara bättre att ”göra slut på krig och fattigdom”. Problemet är att det är svårt att – pang – slå fram ett konkret svar. Då tror sig frågaren alltid ha rätt! Jag skulle villa veta hur hon själv skulle råda bot på t.ex. fattigdomen, med eller utan månlandningsfyrk!
Behöver vi dyr grundforskning i olika vetenskaper? Jo! Det finns flera olika motiveringar. Det man satsar i pengar, tenderar att betala sig tillbaka mångfalt. Vi får sk. spinoff-effekter, där patent och nya idéer droppar ut ur grundforskningens karusell. Det här är ju konkret nyttigt. Det finns en annan sida. Vi människor är nyfikna. Bloggaren skulle gärna sätta nyfikenheten på samma nivå som ett antal andra grundbehov. Vi måste andas, äta, känna gemenskap med medmänniskor, vila … och tillfredsställa vår nyfikenhet. Det sistnämnda gör vi på olika sätt. Vi följer med nyheter, vi skvallrar med varandra, vi slår upp på webben, vi grundforskar … Det hör så att säga till. Det här är också en typ av nytta!
Damen bad om konkreta exempel, och radioexperten gick i lås. Jag förstår honom! Det är inte lätta att välja rätt exempel på stubinen. Själv har jag fastnat för en liten detalj. Man kan med modern teknik lägga ett tunt lager kol, med diamantstruktur, på olika föremål. Det här kan t.ex. utnyttjas till att göra glasögonlinser tåligare mot repor, eller vilket låter ännu ”nyttigare”, få kirurgiska implantat i människokroppen att uppfattas som en del av organismen. Då avstöts de inte så lätt! Utan modern teknik skulle det här vara omöjligt! Det finns flera exempel, men de ovanstående talat för sig själv! Utan grundforskning stampar vi på stället. Våra barn dör i samma krämpor och plågor som vi själva.
Sedan har vi det där med ”kärlek”. Det kan inte vara samma sak som den starka förälskelse och åtrå man ibland ser bland sina elever (och andra förstås). Varför det? Enkelt för den som kan observera lite. Nyförälskade par är på gränsen till funktionsodugliga. De kan sitta och se varandra i ögonen medan de glömmer att äta, tänka och fungera praktiskt överhuvudtaget. I ett vettigt parförhållande måste den här vågfronten av starka känslor ersättas av någonting mindre intensivt. Tillgivenhet, lojalitet, respekt och annat där två människor lever lyckligt tillsammans. Tog det slut med kärlek? Knappast! Vad är ”kärleken”. Jo en diffus term.
Lyckan då? Man får ibland en uppfattning om att sökaren förväntar sig en fysisk kristallkula vid regnbågens slut. Kan inte lyckan vara något stillsammare? En god bok, en stund av vila, tillfredställelse när man lyckas med en arbetsuppgift, ett litet mellanmål, en vänlig kommentar man oväntat får, en film i TV, ett roligt foto i Facebook, en familjemedlem som lyssnar på en, …. . Man behöver inte alla dessa. Några nu och då hjälper långt.
Vart vill bloggaren komma med sitt inlägg?
Till ett diskussionsklimat, där vi undviker de diffusa termernas trumfkort! Vi ska inte klubba av saker och ting genom att beskylla dem för brist på eller för mycket nytta (”onyttigt” respektive ”nyttotänkande”), kärlek (”känslokallt” respektive ”överkänsligt”) osv. Man tycker sig ofta vinna argumenteringen genom att vifta med den diffusa termen. Det man i själva verket gör, är att klubba ihjäl en ”nyttig” diskussion!
Ekrems blogg 
Jag är inte helt säker på att jag förstår ditt resonemang. För en teolog är det en självklarhet att begrepp måste definieras, och preciseras utgående från sin kontext. Vedertagna tolkningar är sällan tillräckliga ocj inte ens adekvata. Men vi måste ändå våga utforska också begrepp som kärlek. En definition på kärlek som jag har funnit mycket användvåbar är: att vara helt och hållet engagerad i, och intresserad av den andras tillblivelse. Det är en definition som ger en distans till det vi kallar förälskelse, eftersom förälskelsen handlar om en individuell känsla av välbehag, som visserligen har sitt upphov i någon annan, men inte är intresserad av eller engagerad i denna. Men för att defitnitionen skall bli förståelig måste man omfatta utgångspunkten att en människas syfte är tillväxt. Att bli mera det som man är avsedd att vara. Kärleken innebär då att bidra till att någon annan kan bli det som den är avsedd att bli.
Diffust? Inte egentligen. Men kanske inte heller enkelt.
He he. Nej inte är det enkelt precis!
Två kommentarer.
För det första. Jag anser inte att vi ska undvika de diffusa termerna, men vi ska inte heller använda dem som trumfkort i våra diskussioner och göranden. Vi måste som du säger, se dem mot en genomtänkt kontext. Påståenden som att det där kan vi inte undersöka eftersom det inte medför någon nytta är ett exempel. Att snabbt och lustigt avsluta ett äktenskap i stil med att kasta bort en uttjänt dator är inte heller bra, speciellt inte med motiveringen att kärleken ”tog slut”. De diffusa termerna missbrukas helt enkelt som en sorts avklubbare av vidare och djupare resonemang! De är den grunda människans vapen.
Min andra kommentar rör det här med definition. Vi ser säkert termen olika (kanske är den diffus). Du säger att du har funnit en definition på kärlek användbar! Intressant. Det tyder på en subjektiv typ av definition. Den fungerar för dig (och kanske för många andra). Som naturvetare ser jag definitionen som någonting helt annat. Den borde ha en så objektiv innebörd som möjligt. Alla som tar sig tid att reflektera, borde kunna komma överens om den. Den naturvetenskapliga definitionen ska inte anses vara slutförd. Nya forskningsresultat kan precisera och kanske till och med omkullkasta definitionen inom ramen för något större teoripakt. När den anges i skriftlig eller muntlig form, ska den ändå i nuet vara objektiv. Alla som använder den i en diskussion, bör vara med på noterna. I motsatt fall är det bäst att låta bli att diskutera överlag. Det är här det brister med de diffusa termerna! Folk använder dem med olika definitioner och då i värsta fall som diskussionsstopp när intellektet inte tål mera.
Det är roligt att läsa dina kommentarer. De får tankarna att fokuseras på nytt och också att färändras från gång till gång. Det här är fördelen med en diskusson av den här typen. Man får tid att tänka ut ett svar, innan någon pajas kommer med en diffus term!
Jag tror inte vi är så långt från varandra i synen på definition. När jag säger att jag har funnit definitionen användbar, så menar jag användbar i ett resonemang där alla omfattar definitionen och som därför möjliggör ett gemensamt utvecklande av tänkandet. Jag förstår att du som naturvetare vill betona det objektiva. Objektivitet i sig behöver väl också definieras. För vissa naturvetare har objektiviteten blivit en odefinierad självklarhet som i själva verket är en chimär.
Jag är glad över att du uppskattar vårt samtal. För mig är det mycket stimulerande att läsa en fördomsfri naturvetares resonemang. Jag har mött alltför många naturvetare som jag upplever som låsta i sina uppfattningar.
Tack.
Såväl likheterna i resonemanget och skillnaderna stimulerar. Jag ärnhelt överens med dig om vikten av att undvika det diffusa. Däremot ser jag det viktigt att aldrig ge upp sökandet efter en absolut sanning. Men viktigare är att inte inbilla sig att vi har funnit den. Och då talar jag om den sanning som är en av Guds synonymer.