Bloggaren har två barnbarn. Två flickor. Den ena är mycket social. Ser hon andra barn, söker hon sig naturligt till dem och försöker skapa kontakt. Den andra har en mera privat natur och trivs ibland bäst i sitt eget hörn. Både är smarta unga damer med stort ordföråd och nyfikenhet. Morfar är stolt över dem!
Kommer de att behandlas olika av sina framtida lärare pga. respektive karaktär? Det hoppas jag verkligen inte!
En del av de naturvetare jag haft äran att utbilda, har varit av den tystlåtna typen. Man lägger märke till dem när de skriver eller kontaktar sin lärare utanför klassrummet. Det har hänt att de har berättat om sin irritation över att bli negativt bedömda pga blyghet, stillsamhet eller vad det nu är som gör att de inte larmar hela tiden.
Jag vet att många kolleger uppskattar att elever ”lär varandra” via kommunikation. Jag har haft ytterst tystlåtna elever som suttit med kompisar och hjälpt dem utanför lektionstid! Hur en person växelverkar med andra bestäms inte enbart av hur mycket de käbblar!
Att vitsordssätta och utvärdera hör till det svåraste i en lärares jobb. Man vill inte göra fel, men samtidigt är man bara en människa.
Det finns stunder när bloggaren själv inte orkar växelverka med omgivningen, utan behöver lite lugn och ro. Då känns det minsann jobbigt om någon storskrävlare attackerar en med påståenden att man är sur och ointresserad eller kanske tom. korkad. Man måste inte ha en åsikt hela tiden.
Handen på hjärtat. Några av de mindre begåvade personerna man känner, tenderar att vara ena ärans storpratare!
Mera respekt för den tystlåtna!
Ekrems blogg 
Hahaa, skojigt och vågat slut på ditt inlägg!
Så skönt att läsa att en lärare funderar på den här saken. Jag har som mamma flera gånger ifrågasatt min egen förmåga att uppfostra då jag ideligen från lärarhåll fått höra om båda två ”dom e ju så tysta å försiktiga” och i vissa saker har det gått så långt att lärare har ifrågasatt hur de ska lära sej saker och ting då de inte riktigt gått i sync med sina klasskompisar. Nu, med facit på hand då de är 20 resp 24, blir jag enbart förbannad på de lärare som gjort dramatik av mina barns sätt att finnas till. Idag är ungarna hur sociala och fiffiga som helst.
Så joo, mer respekt för de tystlåtna 🙂
Tack för kommentaren. Det ser ut som om det här skulle vara ett angeläget problem. Har fått respons utanför bloggen också. Det känns lite tråkigt om elever upplever sig vara i blåsten pga. sin karaktär. Saken blir ju inte bättre av det, om de nu verkligen råkar ha problem med det sociala. Måste nog ta upp detta till diskussion på jobbet vid tillfälle.
Lite märkligt detta. Vi lärare borde ju stöda våra elever! Inte förtrycka dem.
Jättebra inlägg! Positivt att märka att det finns lärare som inser att man inte automatiskt är en idiot bara för att man inte måste skrika ut sin åsikt om precis allting. Att man inte hör till dem som markerar på varenda fråga behöver faktiskt inte betyda att man inte skulle kunna svaren.
Tackar! Jag har faktiskt funderat på det här nu och då under de år jag jobbat. En besläktad sak är det här med intelligenskvot. Jag vägrar tro att ”intelligens” kan mätas med ett enda index. Man kan vara begåvad på så olika sätt. Konstnärligt, språkligt, matematiskt och säkert mycket till. Då tycker jag att det är uppenbart att begåvning också kan uttryckas olika. Somliga genom att tala, andra genom att skriva, spela, måla, beräkna …..