Bloggaren har två barnbarn. Två flickor. Den ena är mycket social. Ser hon andra barn, söker hon sig naturligt till dem och försöker skapa kontakt. Den andra har en mera privat natur och trivs ibland bäst i sitt eget hörn. Både är smarta unga damer med stort ordföråd och nyfikenhet. Morfar är stolt över dem!

Kommer de att behandlas olika av sina framtida lärare pga. respektive karaktär? Det hoppas jag verkligen inte!

En del av de naturvetare jag haft äran att utbilda, har varit av den tystlåtna typen. Man lägger märke till dem när de skriver eller kontaktar sin lärare utanför klassrummet. Det har hänt att de har berättat om sin irritation över att bli negativt bedömda pga blyghet, stillsamhet eller vad det nu är som gör att de inte larmar hela tiden.

Jag vet att många kolleger uppskattar att elever ”lär varandra” via kommunikation. Jag har haft ytterst tystlåtna elever som suttit med kompisar och hjälpt dem utanför lektionstid! Hur en person växelverkar med andra bestäms inte enbart av hur mycket de käbblar!

Att vitsordssätta och utvärdera hör till det svåraste i en lärares jobb. Man vill inte göra fel, men samtidigt är man bara en människa.

Det finns stunder när bloggaren själv inte orkar växelverka med omgivningen, utan behöver lite lugn och ro. Då känns det minsann jobbigt om någon storskrävlare attackerar en med påståenden att man är sur och ointresserad eller kanske tom. korkad. Man måste inte ha en åsikt hela tiden.

Handen på hjärtat. Några av de mindre begåvade personerna man känner, tenderar att vara ena ärans storpratare!

Mera respekt för den tystlåtna!