Bloggaren har under de första 50 åren av sitt liv rest runt världen med ett norskt pass. Trots att jag nu räknar mig som finländare, är banden till Norge kvar. Mina 5 kusiner med familjer bor alla i Norge. De är alla i mina tankar idag.

Tragedien på Utöya ligger nu ett år tillbaka i tiden. Sitter och ser på minnestillställningen i Oslo. Många har ställt sig frågan hur det hela kunde hända senaste sommar. Många har också förvånat sig över att Breivik var en ”riktig” norrman. Hade det varit bättre om så inte varit fallet?

Ondskan finns därute. Alltid! Bloggaren tror inte att den kan kopplas till ras, kultur eller religion. Vi kan bara känna oss vemodiga över att den finns.

Kan tragedier som den här undvikas? Vet inte! Det är hoppfullt att se de människor som nu samlats i Oslo. Hoppas deras önskan om en ljusare framtid går i uppfyllelse.

Ur en praktisk synvinkel frågar jag mig hur det är möjligt för en privatperson att komma åt den typ av vapen som användes. Finns vapnen och kemikalierna, kommer ondskan förr eller senare att ta dem i bruk. Frihet är bra i många fall, men det finns gränser. Ingen av oss behöver i det civila automatvapen. Om vi köper större mängder potentiellt farliga kemikalier, bör vi kunna redogöra för vad de ska användas till osv.

Sådana begränsningar kan kanske inte helt eliminera risken för vidrigheter i stil med tragedin på Utöya, men mindre skulle den vara.

Det finns förstås andra faktorer som påverkar helheten. Inbesparingar inom social- och hälsovård är säkert en sådan.

Vi ska inte ge upp. Det är så man går vidare.