Vi som liksom bloggaren lever halvurbant, får vänja oss vid en viss bakgrundsmatta av ljud. Det är bara så. När människor lever och verkar, blir det en del ljud. Vill man uppleva en stor tystnad, måste man väl flytta ut i buskaget nånstans. Finland är glesbebyggt, så det borde gå att fixa.

Ibland slår ljudnivån över dock, både med tanke på ljudnivå, plats och klockslag. Bloggaren brukar t.ex. undvika att gå in i butiker med bakgrundsdunka. Tänk bara att jobba i en sådan nivå!

Höjden nåddes ändå häromdagen i ett annat sammanhang. Det var en tidig och regnig semestermorgon. Bloggaren med äkta hälft hade planerat att sova lite längre, för att avstressa sig och betala bort lite sömnrest. Därav blev intet!

Vad hände? Jo! Vi vaknade till ett oljud som fick oss att tro att man arrangerat en tävling i motocross (utan ljuddämpare) på bakgården. Vi tittade yrvaket ut. Där såg man någonting som påminde om de där B-klassiga science-fictionsnuttarna man i misstag stöter på då man kanalhoppar digiboxen. En ung kille, klädd i svarta regnkläder från topp till tå. På huvudet satt förutom skärmmössa och huva ett par enorma hörselskydd. I käften hängde en cigarett slappt. Den pekade nästan rakt nedåt. Konstigt att han inte fick brännsår på hakan!

Vad gjorde han? Jo han städade! Med en lövblåsare! Eftersom det var en tidig julimorgon, kunde man på asfalten se cirka 5 löv på en sträcka av däromkring 50 meter. De löv han hittade, tog han på blodigt allvar dock. Fullt blås skulle det vara. Problemet var att regnet fått löven att klibba fast i underlaget. Det var ett sabla blåsande för att få ett av dem att flytta sig någon meter. Men se trägen vinner! O sancta simplicitas.

Bloggaren anser att de som städar stora gårdar ska få använda maskiner. T.ex. snöröjningen skulle ske betydligt ineffektivare utan dessa. Blåsapparaterna kunde man ändå tänka om med!