I mitt föregående inlägg protesterade jag mot att en religion (i princip vilken som helst) kan lägga rabarber på etikundervisningen i våra skolor. Jag har inte ändrat åsikt, trots vissa mothugg. Alla läroämnen har ansvar i frågan. Språklärare som undervisar om främmande kulturer, naturvetare som talar om hur världsalltet är uppbyggt och hur vi ska förhålla oss till vår miljö och oss själva osv.

Mitt inlägg var tydligen åt skogen eftersom jag använde en felaktig term. Detta framhölls med rätta av ett antal läsare. Jag kallade nämligen vår kyrka en statskyrka, medan den formella termen är folkkyrka. OK. Jag ska minnas detta i fortsättningen, men kan inte låta bli att fundera på terminologin en aning!

Enligt Wikipedia (som givetvis får kritiseras) kan Finland anses ha två statskyrkor, Evangelisk-Lutherska kyrkan och den Finska ortodoxa kyrkan. Båda regleras av särskilda lagar, har rätt att uppbära skatter av församlingsmedlemmar och företag, sysslar med folkbokföring, förrättar gudstjänster vid bestämda statliga ceremonier, sköter vigslar, skriftskolundervisning, begravningar, diakoni, mission osv. Enligt Evangelisk-Lutherska kyrkans egna hemsidor kallar man sig ändå en folkkyrka. Ca 80 % av landets befolkning (2009) hör till organisationen.

Bloggaren kunde gå på med mera fakta, men vi tar det kort. Trots att kyrkan och staten under de senaste århundradena har fjärmats från varandra, är de ordentligt sammanflätade. Till den grad att man tydligen på sina håll debatterar om man inte borde tala om en statskyrka så vi så?

Det hela påminner mig en aning om min ungdomskompis Saab-entusiasten. Han tittade förnöjt på ett fordon framför oss på landsvägen och sade: ”Det där är ingen bil, det är en Volvo!” Saker ändras sällan i grunden i och med att man döper om dem.

Jag respekterar djupt det goda arbete våra församlingar gör. Kyrkan är utan vidare en viktig del av vårt samhälle. Om jag INTE var av den åsikten, skulle jag på stubinen skriva ut mig! Mitt senaste blogginlägg gällde en annan sak. Min fromma önskan är därför att vi inte blandar bort de centrala argumenten i en diskussion – i detta fall vem som tänkas syssla med etik i undervisningen – med att käbbla om kyrkliga byråkratiska termer.