Bloggaren hörde med ett halvt öra på en diskussion i radion. En östnyländsk potatisfarmare berättade att nypotatisen kan ta slut till midsommar, om man inte är ute i god tid. Om man försenar sig kan man gå miste om inhemsk potatis sa han. Man kan bli tvungen att köpa potäter från Åboland – o milda öde.

Det här var ju lite småroligt. Någon dag tidigare hände en liknande, men mindre rolig historia. Bloggaren åkte buss. Det är oartigt att lyssna på folk i bussen och dessutom kommentera. Nu var det i alla fall så, att två finlandssvenskar pratade med varandra så ljudligt, att man antagligen hörde dem fyra bussar bakåt i filen. Då anser bloggaren så smått, att det sagda är offentligt.

Våra vänner ondgjorde sig över radiopratares dialekter. Man kritiserade högljutt någon som lät som en österbottning, eller var det kanske en östnylänning. Nä, ska man prata svenska i radion, ska det vara ”riktig” svenska, sades det.

Vad fasen är det? I vårt lilla land finns väl ingen ”riktig svenska”. Bloggaren vägrar accepera Helsingforsknarret eller Grankullaversionen. Om man förstår det som någon säger i radion, spelar brytningar och intonationer absolut ingen roll! Det är undertecknads åsikt!

I Sverige är man inte så här larvig. Om någon vill snacka skånska, är det fritt fram.

Om vi vill se den finlandssvenska folkspillran leva vidare, får vi kanske skärpa oss i vissa frågor. Den här dialektfrågan är en av dem!