Bloggaren lever i en stad. Kanske inte en riktig storstad, men i alla fall. Den urbana livsstilen är vad den är. Man lär sig att trängas med massor av andra människor, förhoppningsvis undvika att stanna där det är trångt, vandra i rad och inte i bredd, stå till höger i rulltrappor osv.

Så har vi förstås dörrarna! Att vandra genom en dörröppning i ett flöde av människor, kan vara problematiskt. Massan tränger på och knuffas. När man väl öppnat en dörr, är det artigt att hålla upp den för någon annan, men inte för många. Man blir då lätt uppfattad som en dörrkil. Alla väller surt förbi.

Om det dyker upp någon med rörelsehinder, tycker bloggaren absolut att det hör till vett och etikett att hålla upp dörren. Samma gäller barnvagnar. Dessa är speciellt intressanta.

Under de senare åren har antalet unga pappor som skuffar en barnvagn ökat, tycker undertecknad. Har aldrig sett till könet på den jag eventuellt fattar att öppna en dörr för. Om jag ser barnvagnen, håller jag i regel dörren uppe. Häromdagen hjälpte jag en ung farsa in genom Stockmanns nog så komplicerade dörrsystem. På insidan fastnade vi i folkmassan och växlade några ord. Han tackade för hjälpen och sade sig vara förvånad över hur sällan sådan erbjuds. Ett vanligt mönster är tydligen att speciellt män tänker hålla dörren upp för vagnen, men sedan ser det att det är en annan man som skuffar på den. Då släpper man dörren och ilar vidare. Är det på något sätt anti-macho att vara artig mot en man?? Han ställde frågan, inte jag!

Ett annat intressant drag är vem som håller en dörr uppe. Bloggaren har en familjemedlem som bott i både Sörnäs och Tölö i barnvagnsstadiet av livet. Hon berättade att hjälpen ofta var nära till hands bland de som farit smått illa av livet i Sörnäs. Man hjälpte med barnvagnen i spårvagnar och butiksdörrar. Bland de förnäma Tölöborna var det inte lika bra. Där blev det ofta sura blickar i stället. Intressant!

Vardagsiakttagelser som dessa ger kanske något att tänka på!