En av kompisarna i ungdomen berättade följande vits: ”Vad kallar man en fysiker som alltid räknar fel?” Jo, det är en meteorolog. Ha ha.

Kompisen i fråga är meteorolog! Han berättade sin historia utan att just den gången vara så road. Han berättade vidare att det finns en jobbig verklighet bakom vitsen. Meteorologi anses av vissa kolleger vara en småkusin bland fysikvetenskaperna. Ibland tröttnar man på det, sa han. Det är som Norge-vitsarna. Visst kan de vara roliga, men korkade människor har en tendens att ta dem på allvar och verkligen tro att norrmän är blåsta. Att kallt acceptera stereotyper är beklagligt. Det ser vi exempel på i vårt lands politiska klimat idag!

Vi har vissa väletablerade ”stora” vetenskaper. Fysiken och biologin är exempel på sådana på naturvetarsidan. Som fysiker försöker bloggaren minnas det här och inte bli alltför säker i attityder och uttalanden. Det finns andra människor med insikter därute. Det kan vara ytterst nyttigt att blicka över staketet ibland.

Hur är det på humaniorasidan? Där har vi t.ex. historikerna! De kan ibland ha vissa likheter med kaxiga fysiker. Jag har t.ex. stött på historiker som anser att den enda källan till ”kunskap” är nedskriven text. Kol-14 betyder ingenting? Inte heller olika former av spektroskopi eller pollenanalyser. Det är sådant som småkusinerna inom arkeologin eller ännu värre, naturvetenskaperna, sysslar med.

En av fördelarna att jobba i ett gymnasium är att skolan som ”allmänbildande”, är en miniatyrbild av samhället där ute. Alla riktningarna är med, som språk och kultur, samhällsvetenskaper, naturvetenskaper, matematik och filosofi. Trots att den kunskap vi lyckas förmedla i gymnasiet bara är ett skrap på ytan av det som finns att lära, är det nyttigt med mångfald. Det är bra att nu och då påminna sig själv om detta.

Vad kallas motsatsen till mångfald? Kunde det vara enfald?