Råkade sitta i en grupp medmänniskor här om dagen. En av dem nämnde någonting som jag råkat ta upp i min blogg. Stor förvåning! Bloggar du? Vad ska det tjäna till…?

Jag drog efter andan för att förklara, men se det gick inte. En drös pratglada personer fördömde i kör allt de inte prövat på.

Är inte precis ung längre. Det återstår 9 år till pensionen och jag har två finfina barnbarn. Varför då anstränga sig och blogga?

En orsak är att det mycket sällan går att komma någonstans i en vanlig diskussion. Om två personer diskuterar, kan det möjligen lyckas. Är man flera än så, driver snacket ohjälpligen precis vart som helst. Det behövs inte mera än en dominant pratkvarn, för att diskussionen helt ska hamna in på villospår.

Epostandet hjälper lite. Där kan man formulera sig i lugn och ro om man har någonting på hjärtat. Eposten är ändå främst ett verktyg då man jobbar eller har ett konkret ärende. Om man vill ha fram en allmän tanke som just nu då detta skrivs, är eposten inte ett bra verktyg. Alltså bloggar man. Den som vill får läsa.

Ibland får man understöd för sina tankar. Ibland får man mothugg. Det är OK. Kritikerna säger att vi lever i en allt för hektisk tid. Allt ska ske snabbt och effektivt. Gäller också kommunikation. Kanske det, men bloggandet faller ut ur bilden. Det sker i lugn och ro. Man skriver när man vill och om man vill! Avspänt och fridfullt.

Hurra för nya möjligheter – också till kommunikation!