Ska på veckoslutet till Vasa och berätta om den nya CAS-räknartekniken vid en fortbildningsdag. Har alltid ansett att man borde tala om ”pikasivistys” på finska. Till saken! Man behöver resebiljetter. Valde denna gång Statens Järnvägar!

Köpte de ursprungliga biljetterna för någon vecka sedan. En ultralångsam manlig biljettförsäljare förstod efter många övertalningsförsök vad jag ville, och jag fick mina biljetter. Det kändes en aning Kafka-aktigt det hela. Som posten i det gamla Sovjetunionen. Priset? Fick en känsla av att en liten extraslant skulle ha gjort det möjligt att flyga till Thailand!

Sedan blev det praktiska problem. Programmet i Vasa svällde ut. Blev tvungen att åka en dag tidigare än planerat. Gick till biljettluckan på nytt för att omboka en av biljetterna. En äldre gråhårsherreman satt bakom disken även denna gång! Jag förklarade att jag ville boka om.

”Det går inte” sa han. Jag tog ton och förklarade att det gör det visst! Han blängde surt på mig och sade: ”Ja men det kostar fem euro”! Ok, det kan jag leva med. Sedan började det roliga. Datorn fungerade inte (påstod han). De två försäljare som satt på varsin sida om honom kom till undsättning (han var högljudd). Alla tre stod där och viftade med händerna i luften, himlade sig, svor, gav goda (och olika) råd osv. Kändes som Italien denna gång.

Efter ett flertal försök, var tydligen de rätta rutorna förkruxade. Jag fick min biljett och pallrade iväg. Andra biljettköpare glodde ilsket på mig. De ansåg tydligen att det är själviskt att ensam lägga beslag på hela försäljarkåren i si så där 15 minuter. Förståeligt på sätt och vis.

Det här var alltså en rutinåtgärd! Va fasen? Jag begriper att tågen inte håller tidtabellen, om resten av gänget vid järnvägarna följer liknande rutiner.