I måndagens Helsingin Sanomat (11/7/2011) läste jag en kolumn med namnet ”Naiset, miehet ja pelottavat johdot”, översatt i rubriken. Kolumnen var skriven av Virpi Salmi, som förvånar sig över att det i våra tider, då IT spelar en enorm roll i det dagliga livet, finns personer med nollkunskap i praktiska tekniska it-frågor. Hon nämner bekanta som köpt en dator utan att veta om det var en PC eller Mac, som inte kan koppla ihop dator med kringutrustning eller själv aktivera en digibox.

VS menar att denna okunskap är mest markant bland kvinnor! Jag tycker långt i samma banor som VS, men på den sista punkten blir jag fundersam. Jag känner många män i olika åldrar som är förvånansvärt okunniga då det gäller all form av elektronik.

Det som irriterar mig mest är den INSTÄLLNING många har i frågan. Om en äldre person känner vanmakt med allt det nya som händer och helt enkelt inte orkar förkovra sig – då kan jag förstå saken. Däremot blir jag rätt så förbannad då man skyller ifrån sig med argument som: ”Jag behöver inte kunna sådant, det får andra sköta”. ”Jag sysslar med andliga saker och inte med värdslig teknik”. ”Jag är humanist och behöver inte sådant”. ”Jag har tusen järn i elden och ett viktigt jobb att sköta”. Alla dessa och dussintals till har jag hört. Jag hjälper gärna mina medmänniskor med teknik om jag kan, men vill ogärna som tack få kommentarer i stil med att jag som naturvetare automatiskt har teknikerkunskaper och dessutom inte så mycket att göra!

Det mest skrämmande är ändå att många skyltar med OKUNSKAP som pikant, själsligt, humanistiskt, mänskligt, trevligt, andligt ….. . Jag tycker att okunskap alltid är beklaglig. Vi människor ska inte förväntas bli allvetare och universalgenier, men när vi inte kan någonting som ÄR viktigt i våra liv, borde vi försöka förkovra oss. Man har ju tid med det nu i sommarhettan. (Ursäkta, kanske inte alla!)