Några dagar i Oslo gav perspektiv på tillvaron. Jag har ett par observationer att berätta om.

Vi åkte tunnelbana. En äldre dam steg på tåget. Hon var osäker på var hon skulle stiga av och vart hon skulle gå på stationsområdet. Hon slog sig ned bredvid en man som tydligt var invandrare, möjligen från mellanöstern. Damen frågade honom om råd. Han beklagade sin svaga norska, men frågade om de går att använda engelska. Det fungerade. Damen snacka engelska som om hon kommit från England. Dessa två satt sedan och småpratade i tåget. När vi kommit till vår station, steg också damen och mannen av tåget. Han ledde fram henne till rätt rulltrappa och frågade om hon klarar sig nu. Det gjorde hon, tackade vänligt för hjälpen och åkte upp för trappan.

Ett dygn senare åkte vi spårvagn. En luggsliten kille stiger in på spårvagnen med en ölburk i handen. Han slår sig ned bredvid en ung affärsman i kostym + dataväska. De två kände inte varandra, men snacket flöt i alla fall. Ett antal hållplatser senare, steg ölvännen av och de två önskade glatt varandra en trevlig fortsättning på dagen.

Varför dessa iakttagelser? Försök bara föreställa dig motsvarande i Helsingfors!