Latest Entries »

Skärmavbild 2018-10-14 kl. 09.46.35

Bloggaren åkte till Helsingfors med äkta hälft och 2 barnbarn. Eftersom de unga rör sig med nosen riktad mot sina mobiltelefoner, tänkte morfar att det kunde vara roligt att visa vad annat man kan göra med apparaterna. Största delen av tiden spelar ju de unga, eller kommunicerar med likasinnade kompisar.

Med mobiltelefonerna kan man mäta saker och ting också. För att spara tid och nerver, parkerade morfar & Co på Drumsö och åkte metro in till centrum. Då måste man åka rulltrappa ner till spåren. Vi valde ingången vid Gyldénsvägen. När vi kom tillbaka efter våra äventyr i Esbo hamnstad Helsingfors, passade morfar på att plocka fram mobiltelefonen och aktivera appen Physics Toolbox Sensor Suite (också ett namn att minnas – det finns ett antal motsvarande alternativ med simplare namn). Med den mättes hur lufttrycket avtar när man åker uppåt i trappan. Resultatet ser man på bilden ovan. Observera att rulltrappan inte går upp till markytan i ett steg. Det finns en mellanplattform på vägen. Här har vi en provuppgift för gymnasisterna. Tolka kurvan!

Baserat på att luftdensiteten är ca 1,2 kg/kubikmeter, är det en smal sak att översätta detta i en höjdkurva.

Skärmavbild 2018-10-14 kl. 10.00.34

Spåren går alltså drygt 30 m under markytans nivå. Kunde stämma bra!

Var barnbarnen intresserade? Njaa… . Men det kommer väl. Morfar, fysikläraren,  hade åtminstone roligt!

Om, uti fall att, mikäli sikäli (min gamla fysiklärare i Lönkan brukade säga så) någon kollega vill använda filen själv, är det fritt fram. Här: Drumsö.cmbl (för LoggerPro),  Drumsö.csv.

Vi lärare ser och hör ett och annat under vår livstid. En av de vanligaste frågorna man ställs inför, är: ”Vilken nytta har jag av det här?”. Bloggaren minns en äldre kollega som hade sitt svar klart uttänkt. ”Du? Absolut ingen alls!”.

Kanske har lärarna mjuknat en aning sedan dess, men frågan dyker upp med oförändrad frekvens. Kanske är den värd en viss eftertanke?

Man kan vinkla saken på olika sätt. Bloggaren väljer att jämföra läroämnen. Utgångspunkten är att alla dessa kan försvara sin plats i helheten. Ingenting man kan lära sig är onödigt. Vi tar gymnastik och idrott som ett exempel.

Genom tiderna har bloggaren stött på både studerande och föräldrar som anser att ämnet gymnastik/idrott är ”onödigt” i gymnasieskolan. I Brändö gymnasium har vi fått äran att bli ett idrottsgymnasium. Det betyder att ”nyttan” med idrotten är uppenbar. Vi har en idrottslinje med många toppidrottare, många av dem på landslagsnivå. En del av dem kommer att tjäna pengar på sitt idrottande, vilket är det som av många uppfattas som ”det nyttiga”. Men det finns annat!

Inträdesförhör till högskolor är på väg att slopas. Skol- och studentbetyg är det som ska gälla i framtiden. Då rankas läroämnen enligt ett poängsystem. Matematik har väldigt höga poäng, oberoende vad man vill studera. Fysiken smäller också högt. Är dessa ämne då viktigare än de ”mindre poängsatta”. Risken med resonemang av den här typen är att en ung människa kan bli för trångsynt. Man uppfattar skolan som ett nöjesfält och väljer bara de grunkor man gillar att åka i. Det där med allmänbildning vill man kanske glömma bort. Bloggaren försöker understryka att en ”fysiker” aldrig når särskilt långt om hen inte också förstår en del kemi, biologi … , kan uttrycka sig på flera språk, inklusive korrekt på sitt  modersmål, förstår andra människors sätt att tänka, klarar av kvantitativa resonemang och så vidare. Jag tror att de flesta ungdomarna i fysiksalen begriper detta.

De idrottskritiska föräldrarna argumenterar ibland som så, att idrotten tar bort tid från ”viktigare saker”. Samma argument hör man om digitaliseringen i skolan. Men både idrott och digitalisering är en del av en större helhet. Det är lätt att försvara digitaliseringen med det faktum att de unga i framtiden behöver dessa kunskaper! Men hur är det med idrotten!

En av nobelpristagarna i fysik (jag har glömt vem tyvärr), fick frågan: ”Vad gör du när en student ställer frågan: Vilken är nyttan med detta?”. Svaret var: ”Jag berättar det för honom/henne”. Ok. Ska försöka göra lika.

Nyttan med idrott? Några argument:

Våra ungdomar sitter på tok för mycket. De kan vara hur flitiga som helst, men att träna upp sin kondition, det vill man inte alltid hinna med. Om man sköter den biten, orkar man bättre! Därför är gymnastiken/idrotten är viktigt komplement till de teoretiska studierna. Många aktiva idrottare har goda betyg.

En idrottare har ofta en god uppfattning om hur man använder sin tid. Om man tränar, sker det enligt ett fast schema. Det går att överföra detta på andra områden, till exempel studier. Man tar sig i kragen och jobbar då man har tid. Att skjuta upp saker och ting är inte särskilt effektivt. Det är klart att alla idrottare inte klarar det här, men många gör det!

Under diverse idrottsdagar har bloggaren följt med hur de unga beter sig. Gymnasister är i regel såpass mogna att de inte mobbar varandra. Idrotten kan då förstärka lagandan och samarbetsförmågan. Sådant är alltid bra.

Det finns säkert flera argument, men bloggaren väljer att sluta här. Har sagt vad jag vill säga. Onyttiga ämnen har vi inte i skolan. Om ”nytta” nu låter sig analyseras. Jag har åtminstone försökt!

 

 

Nu är studentexamen så gott som helt digitaliserad. Bara matematiken skrivs på papper nu i höst, men på våren ska också den skrivas på dator. Förändringen är betydande och de som ondgör sig många. Den som vågar säga någonting positivt om saken, riskerar att bli mentalt nedklubbad somliga dagar.

När bloggaren följer med diskussionen, ser det ut som om en del detaljer blandats ihop och diskuteras i klump. Det är inte så lyckat. Jag skulle åtminstone skilja på digitaliseringen överlag och på studentexamen som en del av den.

Vi börjar med examen. Som fysiker känner jag mig helt färdig att prova. Jag hoppas mina studerande i Brändö gymnasium känner lika. Vi har använt datorprogram i undervisningen redan länge, oberoende av om studentexamen ändrar form eller inte. Vissa saker har fungerat bra, andra har krånglat. Men så är det nu bara. Nu kör vi. Kollegerna som sysslar med matematik, har det kanske lite värre. Där har behovet att mäta och beräkna saker och ting empiriskt, inte varit lika stort. Traditionella arbetsmetoder har levt kvar till det sista. Då kan examen kännas stressig, speciellt med tanke på att verktyg för formelskrivandet utvecklats relativt sent. För årets nybörjare och tvåor, är läget ljusare. Bloggaren kan alltså förstå många matematikers oro, men samtidigt känner jag kolleger som förberett sig väl! Det här ska nog gå.

Om vi ska kritisera någonting här, är det alltså att Studentexamensnämnden kanske marscherat för snabbt. Matematikerna borde kanske fått tillgång till bra digitala verktyg tidigare (och använt sig av dem). Ok. Det kan jag gå med på.

Digitaliseringen i sig då? Ett av standardargumenten mot den, är att man lär sig bättre genom att skriva med penna på ett papper. Det lär bevisas av vetenskapliga forskningsresultat, som dock sällan presenteras av den som argumenterar. Nu är det ju så, att digitaliseringen inte alls kräver att papper och penna förbjuds! Studenterna kan plita bäst sjutton de vill. Rapportering och prov ska däremot fixas via dator. Det är helt ok! Det är få som skriver rapporter med papper och penna ute i samhället.

Hur är det då med inlärningen och digitaliseringen? Som aktiv fysiklärare ännu två år, kan jag intyga att det är väl ställt på den fronten. De unga lär sig! Precis som de ska. I många fall till och med bättre än tidigare! Det är klart att det tar tid att lära sig använda de nya verktygen, men det tas igen senare, till och med inom en och samma kurs. När bloggaren var gymnasist, använde vi räknestickor. (Har man två är kvar till pensionen, är man ju en aning gammal). Det tog betydligt längre tid att lära sig använda räknestickan än att lära sig behärska ett avancerat datorprogram idag!!!

Digitala verktyg ger den som studerar en möjlighet att jobba snabbare med invecklade situationer, se större helheter, kontrollera detaljer och annat. Sådant inspirerar många.

Läraren har idag en möjlighet att följa med gruppens arbete effektivare än tidigare. I grupper på över 30 unga, hände det sig att problem upptäcktes först under provveckan. Tysta och stillsamma elever kunde sitta av en kurs och sedan göra bort sig totalt. Digitaliseringen gör det möjligt att följa med de ungas arbete på nya sätt och åtgärda saker i tid! Det här är ett enormt plus.

Det är bra att diskussioner förs och att åsikter finns. Så ska det vara. En sak irriterar ändå. Ibland har man en känsla av att ”experterna” är för många. Mitt fysikerförnuft säger mig att det är bra att ha erfarenhet av det man uttalar sig om. Man borde kanske vara försiktig med sitt ”tyckande”?

Jag har jobbat som lärare i ca 40 år. Erfarenhet finns! Därför anser jag att det är ok att berätta om sina erfarenheter. Om två kirurger diskutera bästa metoden att transplantera något organ, hoppar jag inte in och berättar min åsikt! Låt de riktiga experterna sköta sitt! För det mesta fungerar sådant bra, men när det gäller skolan, har väldigt många en ”åsikt” = ”ett faktum”. Som nu det här med att digitaliseringen skulle ta tid av det övriga lärandet. Min direkta erfarenhet är att det här är fel! Åtminstone i ämnet fysik! Och jag jobbar med saken. Aktivt. När det gäller andra ämnen, må lärarna i dessa tala för sig. Det är ok.

Men de tvärsäkra påståenden vi i skolan utsätts för utifrån, känns ibland lite onödiga.

 

 

I våra diskussioner här hemma, har äkta hälften någon gång sagt att ett begrepp som ofta användes under 60- och 70-talen, nuförtiden inte ofta nämns. Begreppet är solidaritet. För bloggaren innebär begreppet att man känner för och understöder personer som har problem också då man inte själv upplever dem.

Åkte metro igår. Från Hfors centrum till Mattby och vidare med matarbuss hem till Sökö. Det fungerade bra. Bättre än tidigare de facto. Men jag har turen att bo lämpligt. Jag kan stiga på en matarbuss ett hundratal meter från hemmet och byta till metron inomhus i Mattby. Sedan vidare till Hfors centrum eller till jobbet direkt och problemfritt, Den som bor nära kusten i Esbo, har det antagligen bra.

Samtidigt har jag förstått att de som bor bara några kilometer norrut i stan, har det värre. Flera bussbyten, längre restider och allmänt besvär. Varför skriva en blogg om saken? Kanske främst för att många av diskussionsinläggen i frågan är så ”inåtvända”. Om jag har det bra, ska ingenting ändras! Alternativt om jag har det besvärligt ska alla vara missnöjda. Mycket aggressioner i kommentarerna. De flesta av dem missnöjda sådana. Vågar man vara nöjd? Visst, men…

Den nya metron med matartrafik har inte testats på riktigt ännu. Nästa måndag börjar skolorna och vardagen med ökat tryck på metron är här igen. Nu är det viktigt att försöka ha en helhetssyn och gilla det som fungerar men sakligt kritisera det som inte gör det. Uppgiften att planera trafiken, kan inte vara lätt. Hur man än vänder och vrider på lösningarna, är det någon som får det sämre. Konsten är väl att minimera storleken på gruppen som får det svårt.

Bloggaren är alltså nöjd, men ska försöka vara solidarisk med dem som får det svårare, vilket gäller en del familjemedlemmar. Nu när experimenterandet med matartrafik är igång, gäller att följa med utvecklingen och se hur allting fungerar. Matartrafiken i nord-syd-rktningen bör granskas och justeras. Kanske delvis på bekostnad av hur bekvämt vi har det när vi bor nära tågbanorna. Om man resonerar så, återupplivar man kanske lite av det gamla solidaritetsbegreppet. Håller med frugan om att det kunde behövas. Ska försöka!

Nyårslöfte

Bloggaren brukar inte hitta på nyårslöften. Nu skulle det kanske ändå vara dags. Vi kör på:

Jag ska försöka låta bli att skälla ut fel person, då någonting krånglar!

Den här tanken slog mig sista fredagseftermiddagen före nyår i Kampens busstation. Den har en jobbig inkörsled och det stockar lätt till sig, speciellt på fredagar. Tidtabellerna håller inte och många blir ilskna i köerna. Sent omsider kommer bussen. Resenärerna avreagerar sig och skäller på chauffören! Hen kan inte ha det lätt. Man sitter i jobbiga trafikstockningar innan det går att ens kommer fram till passagerarplattformen, bara för att sedan skällas ut av folk! Jag skulle själv bli så förbannad att jag antagligen skulle slå fast dörren, säga upp mig på omedelbar verkan och gå hem! Med bussen stående vid sin jävla plattform! Det är som om folk därute inte kunde inse att chaffisarna minsann har det jobbigt de med! Lite solidaritet kanske skulle vara på sin plats! Ansvariga hittar man på andra ställen.

En annan grupp som inte kan ha det så trevligt hela tiden är banktjänstemän som ansvarar för direkt kundservice. I bankerna har man minskat på fysisk kundkontakt och köerna är enorma. Kunderna är ilskna och skäller av sig genast de kommer fram till stackaren som jobbar på banken. Man ser ofta stela leenden när bankpersonalen gör sitt bästa för att hålla kvar sin artiga fasad. Gillar inte köerna, men de ansvariga planerarna sitter ju inte framför kunderna! Vill man skälla ut någon, borde man minnas det!

Har bloggaren som lärare råkat illa ut själv? Det har nog hänt, men mera sällan. Som tur är! Humöret är ju på häftigare sidan! Men ute i samhället minns jag några incidenter. Vi tar Kampen igen. På hemväg från jobbet blev jag tilltalad av en mansperson i min egen ålder (alltså modell äldre) som stod där med benen i kors, nästan bokstavligen. Han sökte en toalett, men trots en massa toa-ikoner hittade han ingen. Jag berättade så diplomatisk jag kunde att skylten/ikonen han pekade på visade var man hittar hissar! Inte för att en del medborgare gör någon skillnad på hiss och toa, men ändå. Sedan erbjöd jag mig att visa honom var en riktig toa finns. Under hela promenaden blev jag utskälld för brist på toaletter, dåligt planerad skyltning, huvudstadsregionen överlag plus varför ”jag” bygger så fula byggnader och breda gator. Lite mera dessutom. Allt var mitt fel! Brukar försöka låta bli att fräsa till mot folk jag inte känner, men nu brast det.  Toan lovade jag peka ut för honom, men priset för det var att han skulle hålla käft hela vägen. Det gjorde han. Verkade lite skamsen också.

Gör bloggaren sig själv skyldig till dylikt. Ibland finns det en viss risk! Senast jag var riktigt folkilsken var på Jorvs sjukhus, där jag behövde lite hjälp med tillfälliga symptom. Inga könummer, ingen info om när man skulle komma in för behandling, få personer i väntrummet, men det till trots en 6 timmar lång sits!! Andra patienter i kön vågade inte lämna väntrummet för att gå på kaffe, eftersom de var rädda för att tappa sin plats i kön. Det skulle vara hur lätt som helst att arrangera någon sorts mekanism som visar var man ligger till. Men se nej. Själva vården var det sedan inget fel på, det bör sägas! Men det praktiska! Kunde hålla mig. Skällde inte ut personalen. Men nära gränsen var man!

Nyårslöftet är alltså att bli noga med att vid behov kritisera rätt person och respektera den som jobbar under stress. Det är inte trevligt att lägga onödiga stenar på bördan!

Gott Nytt År 2018.

Det kokar i samhället. Med rätta. Bloggaren har inte haft en aning om hur utbredd problematiken med sexuellt ofredande är. Nu är det ändå inte det jag vill skriva om. I stället tar vi det här med kommentarsfälten.

En av mina gamla universietslärare sade en gång: ”Sluta dela in allting i kategorier Ekrem. Du är ju värre än Aristoteles”. Man borde väl höra på de vise, men nu vill jag ta upp några kategorier igen.

En av dessa kommentatorskategorier är damer som anser att det här med sexuellt ofredande inte kan vara så farligt? ”JAG har aldrig stött på det”. Tur för dig, får man väl säga. Men din tur utesluter inte att vi alla måste ställa upp för dem som är mindre lyckligt lottade. Och de är tydligen många. Vi måste ha ögonen öppna, så att vi kanske kan minska på fanskapet i framtiden.

Så har vi en annan damkategori. ”Det är väl inte så farligt att bli klappad på rumpan. Män är ju män.” Ok, vi har rätt till vår åsikt, men som ofta nuförtiden påpekas: Din personliga åsikt om någonting, betyder inte att detta någonting är rätt och riktigt! Bloggaren skulle gärna ställa följande fråga till den som resonerar så här: ”Anser du att din eventuella dotter, mamma, syster, väninna…. ska resonera på samma sätt som du? På riktigt! Tänk efter!!!

Så har vi män som kommenterar. Ett resonemang är att också män och pojkar hamnar illa ut. Speciellt kanske då pojkar. Därför skall inga kvinnor klaga. Ok. Det är ju för jävligt om någon ger sig på pojkar. Men vi ska inte bortförklara flickors och kvinnors problem med att påpeka att män också har det svårt. Problemet försvinner inte. Det blir bara större!

Det skulle säkert gå bra att hitta flera kategorier, men det får räcka så här. Bloggaren tycker sig bara bli nästan lika upprörd av somliga kommentarer, som av de egentliga berättelserna i flödet.

De flesta som kommenterar, är ändå förfasade och empatiska. Gott så! Det kan vi behöva! Samtidigt har jag märkt en liten, men nästan kuslig sidoeffekt, som också några bekanta har nämnt. Om en kollega eller någon annan, ställer sig nära en, drar man sig instinktivt undan! Tänk om hen uppfattar att JAG är för nära? Tänk om hen får fel uppfattning! Vågar jag klappa en kollega eller någon annan på axeln om hen gjort någonting bra eller om jag önskar ett gott veckoslut? Vågar jag till och med krama någon som ser ut att behöva det?

Själv har jag blivit både klappad och kramad. Det känns fint somliga dagar! Visst ska vi ta metoo på allvar och se var gränsen går! Oberoende vem vi är. Men ett vänligt bemötande på rätt sida om denna gräns, är nog så viktig! All vänlighet är inte sliskig eller ett knep för att öka sin makt! Det måste vi minnas och värna om.

Fredagen 29/9/17 var bloggaren och fysikern på Pecha Kucha med äkta hälft. För den som inte hört talas om fenomenet, ska berättas att det är ett japanskt koncept, som spridit sig snabbt. PK betyder ungefär snack snack eller ljudsorl på japanska, har man sagt mig.

Arrangör var Suomen Fyysikkoseura som firar 70 år. Det finns också en svenskspråkig förening, Fysikersamfundet i Finland, som firar motsvarande jubileumsår. Vår PK var i alla fall anordnat av den finskspråkiga föreningen.

I en Pecha Kucha använder föreläsaren 20 st slides, eller bildskärmar, som får visas 20 sekunder var. Sedan anpassar man sitt tema till den takten. Vid tillfället ställde 8 fysiker upp och berättade om sin forskning. Det var toppen. Kort och koncist. De flesta i publiken, som var inhyst i Helsingfors universitets huvudbyggnad, var iofs ”riktiga” fysiker, men bloggaren vågar påstå att den breda allmänheten skulle ha haft utbyte av det hela. Nu kom materialet i videoform per epost. Det är inbakat i en blogg. I epostmeddelandet stod det, att allting fick delas. Det gör vi. Om du kan klarar av finskan som föreläsningsspråk, är det här prima vara.

Här! Njut! Leve Pecha Kucha.

Det jobbas i Brändö gymnasium. Nästan 30 studerande skriver sitt ”slutprov” i fysikens grundkurs. Med dator. Man kunde kanske hellre kalla det ett slutarbete, eftersom provet är öppet. Alla datorns verktygsprogram står till förfogande. Det gör också webben. Och möjligheten att kommunicera digitalt, om man vill det. Vidare kan man använda kursbok, anteckningar, mobiltelefon och andra hjälpmedel. En del uppgifter förutsätter att man surfar någonstans för att ”ta reda på”.

IMG_1026.JPG

Man kan också skriva proven i en så kallad Abitti-miljö. Då är man isolerade från världen och skriver provet i en bubbla, utan andra än de tillåtna hjälpmedlen. Man kan inte heller kommunicera. Bloggaren har valt att i de flesta kommande kurser i år ha två prov. Ett Abitti och ett öppet, där enda regeln är att man inte får tala med varandra. Man får däremot samarbeta digitalt, helst så att man då nämner det (vilket man ser ut att göra!).

Provet är ändå bara en del av kursen. Det dagliga arbetet sker med ett elektroniskt läromedel. Plattformen kallas TabletKoulu (lite klumpigt översatt kanske ”PekPlatteskolan”). Man kan använda allting från mobiltelefon till dator för sina studier. Datorn är att föredra, eftersom inlämningsuppgifter lättast hanteras med den. Materialet är på svenska. I kursen har man varje gång inlämningsuppgifter. Dessa samlas på hög och väger i princip lika tungt som provvitsordet när slutvitsord ges. En typisk inlämningsuppgift kan vara allt från en kort ifyllnads-sådan till omfattande helheter, där man mäter, behandlar och drar slutsatser, för att sedan skriva en rapport med t.ex. kalkylarksfiler eller motsvarande. Bloggaren har märkt att arbetsdryga möjligheter är populära. Man får visa vad man kan med gusto!

Nya arbetsformer alltså. Fungerar det? Svaret är JA! Det fungerar.

De flesta av studenterna i gruppen är flitiga! De jobbar och lämnar in. Några speciella iakttagelser?

Med denna arbetsmetod samarbetar man mera än tidigare. Det kan röra sig om att få hjälp med att trimma sin bärbara dator, så att den fungerar optimalt, men också att diskutera den bästa metoden för att lösa något problem, med mera. Sådant såg man i regel inte tidigare. Åtminstone inte i samma utsträckning!

Det här jämna arbetssättet ser speciellt ut att gynna de unga herrarna! Det talas ofta om att damerna klarar teoretiska studier bättre i dagens skola. Den effekten ser bloggaren inte egentligen. Det finns inte någon relevant genusskillnad här. Både damerna och herrarna presterar riktigt bra resultat.

Det är roligt med nya arbetsmöjligheter. Nästan tråkigt att gå i pension om några år!

IMG_1025.JPG

 

Som lärare ska man inte visa att man anser pojkarna vara kunnigare än flickorna eller tvärtom. Försöker leva upp till det. Ärligt talat har jag aldrig sett någon större skillnad i fysikkunskaperna. Damerna är kanske en aning mera motiverade i början, men herrarna tar fast i småningom. När de unga går ut i studielivet, kan de flesta som anstängt sig en aning prestera en hel del. Och många gör det!

Men hur beter sig läraren/bloggaren ute i samhället? Jag har observerat en sak nämligen. När jag kan välja servicepersonal, väljer jag intuitivt damer. Det har ingenting med sex appeal att skaffa. Jag tycker bara att damerna i regel arbetar snabbare och effektivare. I butikskassor till exempel.

På sommarlovet blir det lite för ofta snabbmat på dagarna. Brukar besöka en viss hamburgarföretagare. Säger inte vilken kedja det är fråga om. Vet inte varför valet faller på just den här baren? Kanske observerar läraren hur kunder betjänas. Majoriteten av personalen har bestått av unga killar. Allting går lååångsamt. Pauser innan man kommer fram till kassan för att betjäna. De delar av beställningen som inte genast är klar, lovar man hämta till borden. När det sker så småningom skulle en sengångare klara det snabbare. Kunderna suckar och morrar på sitt stillsamma finländska sätt. Så en vacker dag var personalen utbytt. Unga damer i minut och parti. Takten var en helt annan! Snabb och effektiv service. Kanske någon hade klagat i alla fall?

En annan observation. Reste till Tallinn med äkta hälften. Hotellet var trevligt på många sätt, men betjäningen i receptionen sköttes av en grupp unga herrar. Ingen ögonkontakt med gästerna. Inga småleenden. Inga uppenbara signaler att nu är det din tur, kära gäst. Man fick nästan bilden av att störa de unga herrarna med sina önskemål att få boka in. Slarviga detaljer. Man glömde registrera ett kreditkort för oss, vilket försvårade praktiska detaljer som betalning "på rummet". Senare såg jag ett par unga damer sköta receptionen. Intrycket var ett helt annat.

Jag har själv jobbat i butik under studietiden för evigheter sedan. Undrar om jag var så där långsam. Trivdes inte så bra med jobbet, men något måste man ju göra för att bekosta studier. Det blev andra uppgifter senare. Sådana som kändes bättre. Men hur fungerade jag som leksaksförsäljare på Stockmann? Skulle kanske vara intressant att kunna spionera en aning in i sin egen historia.

Vet inte om dessa tankar gör mig till en förhatlig person i dessa tider av politisk korrekthet? Tycker ändå att jag vill berätta om mina intryck.

Skärmavbild 2017-07-13 kl. 12.35.59

För ett årtionde sedan skulle bloggaren ha uppfattat frågan som absurd. Idag är jag inte så säker! Vissa elektroniska grunkor, som brödrostar, kylskåp och TV-apparater, är specialiserade grunkor, som används för ett specifikt ändamål. Inte blir man kompis med dem precis. Men dagens smarttelefoner och datorer är annorlunda. De har massor av egenskaper och färdigheter. Ibland upptäcker man någon ny behändig egenskap efter år av användning. Ofta dyker smarta appar upp, som gör det ännu mera spännande att umgås med apparaten.

Varför dessa tankar? På webben kan man läsa hur en del av oss vägrar befatta sig med t.ex. smarttelefoner. Ofta kommer man med snusförnuftiga kommentarer i stil med ”Jag föredrar att vara smart själv!”. Ok. Vi lever som vi vill. Det gör jag med! Och onekligen är smarttelefonen och datorn formidabla verktyg.

Bloggaren kollar ofta fakta på webben. Ligger Dakar söder om ekvatorn! Hur kan jag hitta rätt i Roms labyrint av gränder och gator (GPS + GoogleMaps)? Vad ska jag handla i butiken idag (uppdaterar köplistan kontinuerligt).

Man kan skriva in data, men också fråga muntligt med Siri-applikationen, som är förvånansvärt effektiv! ”Var placerade jag filen X igår?”. Siri levererar. (Talar lite omväxlande mellan telefoner och Mac-datorer här. Båda har Siri.)

Kommer inte på allt man kan göra just nu, men mycket är det! Genom tiderna har ett antal modeller prövats ut. Flera av dem (t.ex. Nokia) fungerade väldigt dåligt och väckte till slut nästan aggression när man måste använda dem. Idag har iPhone (och Mac) visat sig fungera som klockor tillverkade i Geneve. Prima. Jag gillar grunkorna. Bokstavligen!

När en fungerande dator eller telefon börjar tappa sugen, är det nästan med vemod man börjar planera en ny.

Jag anser inte apparaten vara en levande varelse. Inte ännu åtminstone. I framtiden, med noggranna definitioner om vad ”levande” innebär – kanske? Men det här är väl inte så konstigt. Visst kan en motorfantast vara förtjust i sin antika bil också. Bloggaren gillar ett litet antal apparater  hemmet. De känns bra och de är behändiga. Varför inte gilla dem?? Och erkänna det!

 

%d bloggare gillar detta: